När det största partiet, Socialdemokraterna, inser att det här är ju inte hållbart så bjuder de in till förhandlingar med några av partierna i högerblocket. Dessa förhandlingar avslutas klockan två på natten av att partiledaren för det ena liberala partiet stormar ut. Partiledaren i fråga, vi kan kalla henne Annie Lööf, går sedan ut i media och kräver att alla andra ska vara lika konstruktiva i förhandlingarna som hon själv är.
Några dagar senare ska det röstas om en statsbudget. Eftersom valet skedde för flera månader sedan och en ny regering ännu inte tillträtt så leds landet just nu av en övergångsregering. Denna har även lagt förslag på en neutral budget för att inte bakbinda den framtida regeringen som förhoppningsvis skakas fram om förhandlingarna inte avbryts på viset de gjorde innan.
De konservativa partierna från Alliansen tycker inte att denna neutrala budget är bra. Det gör kanske ingen, vilket ju lite grann är poängen med neutralitet. Övergångsregeringens budget innehåller ingenting politiskt utan bara det som måste klubbas för att maskineriet ska fungera.
Detta motsätter sig alltså de konservativa partierna som tillsammans med rasisterna och med passivt stöd av de liberala partierna röstar ner den neutrala budgeten och ja till sin egen skissbudget på 28 sidor, jämförbar med tidigare statsbudgetar på över 3000 sidor.
Snart skall också riksdagen rösta om statsminister för en tredje gång. Det blir andra omröstningen om Socialdemokraternas partiledare, den nuvarande statsministern. Redan på förhand vet man att han inte kommer att väljas, eftersom de liberala partierna sagt att de tänker rösta nej på grund av att Socialdemokraterna inte konstruktiva i förhandlingarna, ni vet, som Annie var när hon stormade ut klockan två på natten.
Eftersom man redan vet utfallet av omröstningen, precis som man gjort vid de tidigare omröstningarna, känns det så pass måttligt spännande att statsministern själv inte planerar att närvara. Förvisso för att han ska delta i ett EU-möte så det är väl givetvis en rimlig anledning. Samtidigt passar rasist-partiets partiledare på att åka på utlandssemester till Thailand och missar även han den rafflande omröstningen.
Förutom det uppenbart märkliga i att vara rasist och vilja åka utomlands, så är det onekligen rimligt beteende. Dessa omröstningar som alla redan vet hur de ska sluta gör nog slutligen en trött och då kan det ju vara skönt med semester. Vem vet hur landet ska styras? Vem bryr sig? Inte rasisternas partiledare i alla fall!
Ungefär något sådant hade man kunnat skriva om man ville göra politisk satir. Om det inte vore för att det är sanning alltihop. Jag har officiellt slut på ord om det här kaoset.