Hjälporganisationer oroas så här i advents-och juletider för att den fått ett allt tyngre ansvar för att skydda de svagaste i samhället. Sedan länge har man sett hur hjälpbehoven i samhället ökat.
Ensamma mammor, pensionärer och invandrare tillhör de grupper som fått svårare att hävda sig.
Vi vet att antalet bostadslösa föräldrar med barn ökar. Allt för många sover på hotell, härbärgen eller hos släktingar och vänner. Detta är inte längre ett storstadproblem. Vi ser det idag även minde kommuner.
Allt oftare tydliggörs vad ett ekonomiskt allt tuffare 2010-talet betytt för olika grupper i vårt samhälle. För en del har det gått mycket bra. Ja, bättre än någonsin. De som har ett jobb och en inkomst har klarat sig hyggligt. Sämre har det gått för dem som hamnat i arbetslöshet, sjukdom eller bland de många som invandrat under det senaste decenniet.
Sanningen är att den generella välfärden urholkats. Maskorna i välfärdsnätet har blivit för stora för allt fler. Det är den bild som flera hjälporganisationer ger, och det finns ingen anledning att ifrågasätta denna. De som möter den nya fattigdomen i sitt vardagsarbete oroas.
Även om fördelningsfrågorna och rättvisefrågorna stegvis fått ett allt större utrymme på den politiska dagordningen har otryggheten i samhället ökat.
Den svenska fattigdomen har blivit synligare. Idag ser vi fler tiggare och hemlösa. Antalet utslagna har ökat. Samma syn i snart sagt överallt. På så sätt ett kitt i samhällsgemenskapen kommit på undantag. Människor med sämre resurser har fått det allt svårare att hävda sig och sina rättigheter.
Med de ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som har den sämsta ekonomin hårdast. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sina medicin på kredit, det är de som inte har råd att gå till sin husläkare eftersom avgiften är för hög.
Riskerna med en orättvis fördelningspolitik är uppenbara. Den kan leda till fortsatt urholkning av samhällssolidariteten och till att människor passiviseras. Vi ser det tydligt i de förortsmiljöer i våra storstäder som är mest utsatta av arbetslöshet, sämre skolor, sämre sjukvård och allmänt försämrad samhällsservice
Dagens barn och ungdomar är mer utsatta än tidigare. Till en del beror det på de snabba förändringar som sker i samhället. Oron för framtiden och vad den ska föra med sig vad gäller arbete, inkomst och trygghet är en realitet i många familjer. När föräldrarna mår dåligt är det inte förvånande att barnen också gör det.
Allt allt fler barn av barn mår psykiskt dåligt. När de underliggande orsakerna till oron undersöks visar det sig att någon eller båda föräldrarna saknar jobb eller en riktig bostad.
Idag finns, om viljan också finns, ekonomiskt utrymme för att ge både generella och riktade stöd till de grupper i samhället som har störst behov. Utamingen: otryggheten får inte fortsätta att växa.