På torsdag är det exakt 100 år sedan det så kallade Seskaröupproret tog sin början. Dramatiken, när hungriga arbetare möttes av militär och polis, skildrades utförligt av journalisten och författaren Tomas Bresky på NSD:s kultursidor 20 maj.
Det som skedde i Seskarö och Norrbotten 1917 var ingen isolerad företeelse. Överallt i landet pågick hungerdemonstrationer och oroligheter under våren och sommaren.
Många människor svalt och var desperata. I Västerås, Ystad, Göteborg, Stockholm och Karlstad skallade ropen på mat.
På sina håll blev det våldsamheter och konfrontation. Det är ingen överdrift att säga att Sverige var nära en lika blodig revolution som i Ryssland.
Men utvecklingen tog dessbättre en annan riktning i Sverige. S-ledaren Hjalmar Branting underblåste inte de revolutionära stämningarna som Lenin.
I stället talade Branting om behovet av fredlig reformism, demokratiska lösningar och samarbete över partigränserna.
Det var dock ingen självklar linje i dåtidens arbetarrörelse. Branting mötte hårt motstånd från mer vänsterinriktade och högljudda krafter.
Det gick så långt att det socialdemokratiska partiet sprack i två bitar under våren 1917. De militanta krafterna bröt sig ur och bildade ett eget parti, föregångaren till dagens vänsterparti.
Men Brantings tålmodiga reformism visade sig vinna i längden. Andrakammarvalet 20 september 1917 brukar beskrivas som parlamentarismens stora genombrott i Sverige.
Trots att Sverige ännu inte hade allmän och lika rösträtt vann Socialdemokraterna och Liberalerna en jordskredsseger. Partierna fick 31 procent respektive 28 procent. Det nya vänstersocialdemokratiska partiet fick bara 8 procent.
De två bondepartierna lockade tillsammans 11 procent. Högern backade till 25 procent. Det fanns således en klar liberalsocialdemokratisk majoritet i andra kammaren.
Kungahuset tvingades därmed till en omvändelse under galgen. Gustav V fick släppa fram en liberal-socialdemokratisk koalition, trots att han egentligen ogillade det.
Kungen förstod att Sverige riskerade en blodig samhällsomstörtning, om inte högern och de konservativa krafterna lämnade ifrån sig regeringsmakten.
Piteåfödde liberalen Nils Edén utsågs därför till statsminister medan Hjalmar Branting fick rollen som finansminister.
Vänsterkrafterna bullrade om ”ministersocialism” och menade att Branting kompromissade med rörelsens ideal.
Men Brantings samarbetslinje gav resultat. Den blev början på en fredlig omdaning av det svenska samhället
Den 16 april 1918 överlämnade den nya regeringen sin historiska rösträttsproposition till riksdagen. Tre år senare kunde Sverige genomföra sitt första val med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Moderniseringen och demokratiseringen av Sverige tog sin början.
Med den nya regeringen kom även den första lagen om åtta timmars arbetsdag, liksom flera progressiva initiativ i skol- och socialpolitiken.
Det är en historia som är värd att påminna om och borde leda till viss eftertanke 100 år senare. Socialdemokrater och liberaler har samarbetat förr – och gjort det med framgång.
Det finns värre saker som kan inträffa än att Sverige får en blocköverskridande regering efter valet 2018.