Valet 2006 vanns av det som då kallades Alliansen. Alliansen bestod av partierna Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna (som då heller Folkpartiet). Dessa partier insåg innan valet att om Sverige skulle få ett maktskifte så behövde de gå ihop. Inte som passiva partners, utan i ett aktivt samarbete med en färdigpaketerad politisk linje, som dessutom gick att marknadsföra under gemensam flagg.
Det var Alliansens framgångsrecept. Att de fyra borgerliga partierna redan innan valet gick ihop, satte ihop ett reformprogram (som förvisso mest bestod av skattesänkningar och bidrag till rika) och tog fram en gemensam logga för att marknadsföra detta program. Det funkade. 2006 vann Alliansen valet och ministerposter fördelades de fyra partierna emellan.
2010 kom SD in i riksdagen och fick en vågmästarroll, vilket innebar att varken Alliansen eller det rödgröna blocket hade majoritet. Eftersom SD dock var ett parti som ingen annan ville ta i ens med tång så gick det att för Alliansen att fortsätta styra genom att alla partier helt enkelt bara låtsades om att SD inte fanns. Så gick det även efter valet 2014, men då blev de rödgröna störst. Men efter valet 2018 var det inte längre lika enkelt.
De rödgröna blev störst, men framför allt Moderaternas längtan efter att återigen inta regeringskvarteren blev för stor. Tidigare hade partier skämts över att ens tala om att samarbeta med Sverigedemokraterna, eftersom SD har en invandringskritisk politik, rötter i nazismen, och politiska företrädare som gång på gång uttrycker sig rasistiskt. Det har inte förändrats. Däremot har vissa partiers förhållningssätt till SD förändrats, i och med att Sverigedemokraterna ökat i väljarstöd.
Detta blev också Alliansens död. Eftersom två av de forna allians-partierna kunde tänka sig att regera med stöd av SD och två inte kunde det. Därför skapades nya block i Sverige, där mittenblocket består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna (med passivt stöd av Vänsterpartiet) och högerblocket nu består av M, KD och SD.
Moderaterna har själva lagt om sin politik för att efterlikna Sverigedemokraternas. M talar sällan om individens frihet längre (som de gjorde 2006), utan mer om lag och ordning, migration och utvisningar. De allra flesta politiskt insatta är överens om att detta skifte i retoriken och politiken från M handlar om att just bädda för ett framtida samarbete med SD.
Det är inte längre otänkbart för M att samarbeta med SD, så varför inte bara ta tag i saken och lansera ett gemensamt program ihop, så som Alliansen gjorde inför valet 2006? Varför inte bara sitta ner, M, SD och KD, och bestämma vad deras politiska paket är, så att väljarna vet vad de ska förvänta sig från en regering där dessa partier ingår?
Moderaterna var de största vinnarna på allians-projektet. Fredrik Reinfeldt (M) och Anders Borg (M) bar ledartröjorna och det var också Moderaternas politik som främst fick genomslag. Kanske är det därför M nu drar sig för att starta den nya Alliansen. För vilket parti skulle egentligen bli störst i ett sådant samarbete? Vilka segrar skulle M kunna tillskriva sig själva? Skulle M ens få statsministerposten? Och vad var då makten värd?
Det är frågor M har bråttom att besvara innan det faktiskt är val nästa gång. För att blint räkna med att alltjämt vara större än SD och således få diktera samarbetet, det är en dum strategi av Moderaterna. Högerpartierna måste sätta sig ner och lägga fram sin politik. Det är de skyldiga väljarna.