År 2014 presenterade Uppsala universitet en studie med titeln ”Laget före jaget, jaget före laget eller jaget för laget.”
Den handlade om ledarskap och coachning inom flick-, ungdoms- och damlandslagsfotboll. Men resonemanget kring ”laget och jaget” är lika angeläget i politiska sammanhang.
Ett parti består – i likhet med ett fotbolls- eller ishockeylag – av ett gäng individer som förenas av ett gemensamt mål. I socialdemokratins fall handlar det om att ”forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde” som det står i partiprogrammet.
Precis som i idrotten finns människor med olika kvaliteter och egenskaper, liksom begränsningar i hur många som kan vara på plan samtidigt och vilka roller de ska spela.
Alla kan inte vara anfallare – eller kommunalråd. Någon måste också slita på mittfältet eller i försvaret – eller fixa talaren, kaffet, bullarna och lokalen för nästa medlemsmöte.
Det finns dock en stor skillnad mellan idrotten och politiken.
Paolo Maldini och Franceso Totti – som spelade med AC Milan respektive Roma under hela sin aktiva fotbollstid – är rariteter.
Klubbyten hör till det normala och är vardag inom toppidrotten. Zlatan Ibrahimovic, som alltid prioriterat det egna varumärket, har redan representerat åtta olika europeiska klubbar.
I politiken är dock verkligheten en annan. De flesta håller fast vid sina partier i ur och skur – i med- och motgång. Men det förekommer ”klubbyten” även i politiken.
Några kända exempel: Nuvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (S) började sin karriär i Vänsterpartiet. Gudrun Schyman lämnade V och bildade Feministiskt Initiativ. Folkpartisten Carl Tham blev sosse. Anders Wijkman tog klivet från Moderaterna till Kristdemokraterna. Ungliberalen Per Garthon förvandlades till miljöpartist.
Nu har vi även fått två uppmärksammade ”övergångar” i norrbottnisk politik.
- I november meddelade Kirunas tidigare S-kommunalråd Kenneth Stålnacke att han lämnar Socialdemokraterna för att bli Kirunapartiets toppnamn inför valet.
- I onsdags deklarerade Bodens kommunalråd Inge Andersson att han hoppar av S för att starta ett nytt lokalparti.
Det är så klart deras demokratiska rättighet att kandidera för precis vilka partier de vill och att få vara hur besvikna som helst på S.
Men jag kan inte låta bli att fundera på detta med ”laget och jaget” när jag följer rapporteringen om avhoppen.
Det känns som att det blivit viktigare för Stålnacke och Andersson, som under många år har haft fina socialdemokratiska förtroendeuppdrag, att slåss för de egna positionerna vid maktens köttgrytor än att hålla ihop med sitt gamla parti.
De verkar inte acceptera begränsad speltid eller att få en annan roll i laget, för att fortsätta idrottsparallellen.
Det egna intresset förefaller att väga tyngst – och då söker de nya vägar strax innan transferfönstret slår igen.
Hur långt deras nya karriärer kommer att bära återstår att se. Det avgörs av väljarna i Boden respektive Kiruna 9 september i år.
Min uppfattning är dock klar. Jag känner mig tryggare med pålitliga trotjänare som Jan Allan Sandström (med 17 raka säsonger i Luleå Hockey) och Ingvar Carlsson (som vigt sitt liv för socialdemokratin) än de som byter lag eller parti när de drabbas av en personlig motgång.
I onsdagskväll krävde Socialdemokraterna i Boden att Inge Andersson lämnar uppdraget som kommunalråd.
I det här läget borde det vara en självklarhet. Det går inte att representera två fotbollslag samtidigt – ej heller två olika partier.
Den som har bestämt sig för att starta ett nytt konkurrerande parti kan inte längre företräda sitt gamla.