Yttrandefriheten är en vacker och viktig rätt vi har i det här landet. Den är en grundpelare i en demokrati. Men i en demokrati ska inte bara alla som har en åsikt ha rätt att uttrycka den, ens åsikt ska heller inte kränka någon annan vars röst är exakt lika mycket värd. För det är vad demokrati handlar om. Allas åsikt spelar roll. Vissa vill tolka det som att deras egna spelar väldigt stor roll, men att andras gärna kan få vara osagda.
Att vara ledarskribent är en lyx få förunnat. Varje dag har jag en sida i en tidning att föra resonemang på. Ibland flera tidningar, när jag samarbetar med kollegor i exempelvis Västerbotten. Självfallet kan det uppfattas som att jag tror att min röst skulle vara mer värd än någon annans i och med den ynnesten. Men över hela landet sitter ledarskribenter av olika politisk färg och för olika resonemang. Min tidnings ledarsidas färg är samma som min, vore den någon annan skulle jag vara den som byttes ut, inte ledarsidans färg.
Vore hela Sverige helt utan ledarskribenter, åsiktsbärare, och opinionsbildare så vore kanske inte demokratin direkt under hot men den hade definitivt varit utarmad och svag. För även när jag skriver något som en viss person inte håller med om så läser den personen texten, reflekterar, kanske rentav blir arg, skriver kanske en insändare, och om den inte innehåller kränkningar så publiceras den på åsiktssidorna i tidningen.
Det hela föder fler tankar och idéer om hur vi skapar det bästa samhället för oss alla att leva i, och min roll i den kedjan är jag både ödmjuk inför och oerhört stolt över. Jag är demokrat, och det betyder att jag är helt okej med om inte alla tycker som mig. Det är inte det viktiga i det stora hela.
Jag kan uppleva att demokratin är hotad när de som är som allra argast, mest högljudda, och elaka får mest utrymme. De som på riktigt tror att deras röster är viktigare än någon annans, eller som nazister rentav gör, vill skrämma andra från att ta ställning mot det de själva tycker.
Det är ingen hemlighet att jag sällan är rädd för att säga det jag tycker. Men i mitt jobb är det en förutsättning. Tro inte att jag inte upplever hot eller hat som får mig att bli ledsen eller rädd ibland. Och skillnaden mellan att vara orädd och modig, är just att modig är du när du gör något trots att du är rädd.
I Almedalen i år var återigen nazisterna på plats. Det skälver i min kropp när jag ser dem. De är inte många, men de är överallt. Arbetarnas bildningsförbund, ABF, arrangerade ett samtal om hur man motverkar rasism och nazisterna dök upp och betedde sig hotfullt mot en av paneldeltagarna. Fotografiska hade en utställning med förintelsens överlevare och nazisterna dök upp och blockerade ingången. Här har vi exempel på systematiskt hot mot demokratin.
När arga eller rentav hotfulla människor skriker att demokratin är hotad för att just de blir ifrågasatta eller deras kommentarer inte publiceras, är det just då vi som är demokrater på riktigt har ett vägskäl. För när någon är otrevlig, elak eller rakt av hatisk då blir man rädd. Och valet man kan göra är att antingen låta sig påverkas eller försöka vara modig. Och även om det är helt okej att inte alltid klara av att vara modig, även om det förväntas av just mig med just det jobb jag har, så måste vi alla försöka. För att eliminera hotet mot vår så värdefulla demokrati.