Ibland är det utmattande när folk inte förstår att saker tar tid och att vägen från beslut till verklighet kan vara krånglig. ”Varför kan man inte bara göra såhär” kan folk säga om det ena och det andra och det kan vara jobbigt att försöka förklara att förslag för det första ska vara möjliga sett utifrån lagar och regelverk, sedan ut på remiss, kompromissas ihop så pass väl att det finns majoritet för förslaget, samt ha budgetutrymme och plan för genomförande. Sådant tar tid ibland.
Men den dryga processen är inte politik. Politiken är visionen. Samtalen vi fyller punkterna på dagordningen med. Färgerna mellan de svartvita linjerna. För ramarna för arbetet måste finnas, så att allt går rätt till. Men innehållet har vi människor (med politiken som redskap) själva makt över. Det finns dock tillfällen då själva ramarna är felkonstruerade. Sådana fall är det särskilt frustrerande.
Ett exempel på detta är Norrbotniabanan som i veckan uppmärksammades då Trafikverket beskrev att det inte fanns nog med befolkningsunderlag för att fortsätta byggandet av rälsen i sitt nya inriktningsunderlag. Här har själva myndigheten fel synsätt på något som politiken faktiskt arbetar med att förändra.
För antingen kan vi se på orterna längs den planerade sträckan som för små för att bygga järnväg emellan (trots att både Umeå och Luleå inte har en orealistisk chans att nå 100 000 invånare i framtiden), eller så kan vi se på en järnväg som en del av det tillväxtarbetet. Se potentialen i Norrlandskusten som arbetsmarknadsregion, och underlätta resande mellan dessa orter för att alla gynnas av det.
Detta har varit en politisk strid länge. Men nu har vi äntligen en S-ledd regering som faktiskt satsar på Norrbotniabanan. Visionen från politikens håll är tydlig. Norrbotniabanan ska byggas. Efter år av politik som inte prioriterat järnväg utanför de största städerna i södra Sverige har vi nu en regering som faktiskt gör det. Innehållet är utstakat.
Ändå verkar det hela tiden poppa upp teknikaliteter som försvårar arbetet. Mikael Bengtsson på Norrans ledarsida skrev igår om just detta, där han försiktigt undrar om myndigheterna har någonting emot övre Norrland? Och det är absolut en relevant frågeställning, när den politiska viljan finns men myndigheten själv ändå väljer att försvåra arbetet.
Då blir till och med den mest övertygade demokratiförsvararen irriterad. Då vill man säga ”Varför kan man inte bara göra såhär?” Bara bygg den förbaskade järnvägen. Det är helt orimligt att hänvisa till befolkningsunderlag när vi vet om de satsningar som LKAB och Hybrit gör, när vi vet att Northvolt valt Skellefteå för sin fabriksetablering, och vi dessutom vet att många av de som jobbar på den ena eller den andra platsen längs sträckan kan komma att vilja bosätta sig i Piteå för att ha pendlingsavstånd både söder- och norrut.
Men det handlar inte bara om att vi ska behöva peka på de investeringar som sker, den utveckling som redan är igång. Det handlar också om rättvisa. Dessa satsningar har skett trots att vi inte har järnväg längs norrlandskusten. Tänk vilka satsningar som skulle kunna ske om den redan var på plats?
Politiken ska stå för visionen och staka ut en riktning inom ramarna för vad som är möjligt. Det gör Sveriges regering, som ser behovet av Norrbotniabanan och som valt att satsa på dess bygge. Trafikverket å andra sidan verkar ha misstagit sin roll, och istället för att verkställa politikens vilja försvårar man genomförandet istället. Detta trots att inget hinder egentligen finns.