Det blev folkstorm. Invånarna i Östersund gick runt med knappar där det stod “Rädda S/S Thomée” och jag som var nybliven i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och själv hade knappar där det stod “Riv muren i Palestina” tyckte att det var helt otroligt att en båt kunde skapa sådant engagemang.
Jag har ändå alltid haft lite svårt för de här frågorna som skapar ett, enligt mig, oproportionellt stort engagemang. Visst handlar politik om det som är nära, och att det saknas en parkbänk att vila på längs gångvägen mellan hemmet och biblioteket kan verkligen vara grejen som gör att en människa väljer att engagera sig politiskt.
Men oavsett vilken fråga som engagerar en så är nästan allt engagemang ändå på något vis vackert. Även om det är för en parkbänk, eller en båt. För ofta handlar det om vanliga människors vilja att se till att samhället omkring dem blir bättre, eller åtminstone inte sämre. Även om jag fortfarande kliar mitt huvud över den där båten.
Men det finns annat att klia sig i huvudet över, och det som jag egentligen undrat ända sedan jag började bli politiskt intresserad är hur någon kan känna engagemang för högerpolitik. De olika ideologierna har olika historier, idéer, och beskrivningar av verkligheten. Men det som slutgiltigt skiljer vänster och höger åt politiskt, det är kollektivism kontra egoism. Eller girighet, rent krasst.
När jag började engagera mig i SSU hade den S-ledda regeringen precis förlorat valet och ersatts av Alliansregeringen. Detta var våren 2007. Och det jag förbluffades över var hur enormt engagemang det fanns hos högern och framförallt moderater inför att sänka skatterna och skära ner på den gemensamma välfärden.
Detta kommer jag aldrig begripa. En vän till mig skojade med mig och sa “Ja, men du får ju åtminstone sänkt skatt nu, Kata” efter att Moderaternas budgetmotion gått igenom i riksdagen i onsdags. “Ja hur mycket får man?” svarade jag. Inte för att jag är girig, utan för att jag inte hade koll och var genuint intresserad.
Tja, ungefär 200 kronor. “Oj oj, vad ska jag göra av denna extra inkomst?” skojade jag, för jag kände väl inte precis att dessa pengar spelar någon större roll för mig. Det är inte en sak att skoja om egentligen, för jag vet att det finns hushåll i Sverige som vänder på varenda krona för att få det att gå ihop ekonomiskt. Men det är just det som är poängen.
Jag behöver inte de här extra pengarna. Jag tjänar bra, bättre än många. Men jag tjänar också långt mycket mindre än många som av moderaterna nu får ännu mer pengar kvar i plånboken än vad jag och de som tjänar sämre än mig får. Och de pengarna som läggs på skattesänkningar för rika hade kunnat gå till annat. Exempelvis bättre vård och skolor för kidsen till föräldrarna som vänder på kronorna i slutet av månaden.
Och jag kommer aldrig att förstå hur någon kan känna så mycket engagemang för att göra de allra rikaste ännu rikare och att den gemensamma välfärden ska plockas ner. Att det ens finns partier vars idéer grundas i den viljan. För det finns så mycket annat som är mer vettigt att känna engagemang inför. En bänk eller en båt, exempelvis.