Moderaternas strategi: att klumpa ihop S och MP

Miljöpartiet är ett av de minst populära partierna bland väljarna. Därför är det smart av Moderaterna att försöka grönsmeta S.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M).

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M).

Foto: Jessica Gow/TT

Ledare2021-04-19 05:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Miljöpartiet kan inte ha vetorätt i migrationspolitiken”. ”Socialdemokraterna låter Miljöpartiet bestämma över kärnkraften”. Så har det låtit från moderathåll på senare år. M har aktivt försökt klumpa ihop Socialdemokraterna med Miljöpartiet, för att skapa bilden av att S sitter i MP:s knä. Det skulle kunna kallas grönsmetning, som en slags omvänd variant på brunsmetning.

Brunsmetning är annars något som Moderaterna brukar klaga på när de samtalar med Sverigedemokraterna och därmed anklagas för att slira på sin demokratiska värdegrund. Men egentligen är det samma typ av argument som M själva använder sig av när de pratar om regeringspartierna. Detta kallas associationsskuld, eller ”guilt by association”. Genom att klumpa ihop en part, i det här fallet S, med en part som folk tycker illa om, i det här fallet MP, kommer folk tycka illa om den första parten.

Det är kanske lite oärligt, men inte helt dumt gjort av Moderaterna. För Miljöpartiet är ett av de minst omtyckta partierna, i synnerhet bland arbetare och män i norra Sverige. Dessa män är också alltjämt en av Socialdemokraternas starkaste väljargrupper, även om stödet sviktat på senare år.

Genom att måla upp bilden av Stefan Löfven (S) som Miljöpartiets knähund så sviktar bilden av Löfven som en stadig metallarbetare från norra Sverige. I väljarnas ögon blir han i stället en toppolitiker vars agenda dikteras av vegetarianer med elbilar i Stockholm. Oavsett om det är sant eller inte smetas Löfven allt grönare.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har annars själv försökt tvätta sig grön. I februari gick han ut och kallade M för ”Sveriges nya miljöparti”. Vi som kommer ihåg Fredrik Reinfeldts (M) ord om ”det nya arbetarpartiet” för ett par år sedan borde höja på ögonbrynen. Det är en repris på samma strategi: politiken har inte förändrats, men förpackningen har fått en ny färg.

I företagsvärlden brukar det kallas ”greenwashing”. Att en produkt kallas ”grön” eller får en påhittad märkning, gör att den framstår som bättre än innan. Även om produkten är densamma. Den här strategin försöker Moderaterna nu tillämpa. Deras miljöpolitik har knappt utvecklats alls. Deras främsta löfte handlar om kärnkraften. En fråga som partiet drivit sedan 1980-talet. Det känns kanske inte så nytt och fräscht.

Miljöpolitik är sällan särskilt roligt. Oftast upplever vi miljöpolitiken som att den försämrar vårt liv. Politiken gör livet dyrare, jobbigare eller ger oss dåligt samvete. I grunden handlar det om att vår nuvarande livsstil inte är hållbar. Förändringar är jobbiga, och de slipper vi helst. Åtgärder för att minska utsläppen, såsom höjda bensinpriser, påverkar tydligt den egna privatekonomin. I Norrbotten, där avstånden är långa och bilen är en självklarhet, är Miljöpartiets politik bristfällig. Varken elbilar eller kollektivtrafik är realistiska alternativ här.

Det är väl därför Moderaternas politik lockar. Vi kan fortsätta som vanligt, bara vi tar på oss en grön kostym. I deras värld är väl spelbolaget Mr Greens grönklädda reklamfilmsgubbe en miljökämpe. I den världen slipper vi jobbiga livsförändringar och dåligt samvete. Men det kan inte rädda oss från klimatförändringarna.

Socialdemokraterna har inte legat i täten i miljöpolitiken, men de senaste åren har något hänt. Hybrit, satsningen på koldioxidfritt stål i Norrbotten, är det bästa exemplet. Det förenar miljöperspektivet med grunderna i socialdemokratisk industripolitik: hög sysselsättning, tillväxt och utveckling. Den gröna färgen kan S både smeta in och tvätta sig med utan att skämmas.