Vi alla har mer eller mindre upplevt de senaste veckornas turbulens in om oppositionen i ett spel där moderater och centerpartister haft de ledande rollerna.
I samband med Centerpartiets kommundagar i Göteborgi helgen var Annie Lööf tydlig:
”Makt är viktigt för att kunna förändra. Men för Centerpartiet handlar det inte om makt till varje pris. Vi vill inte ge nyckeln till Rosenbad till ett parti med rasistisk bakgrund, en auktoritär grundsyn, verklighetsfrånvänd politik och med företrädare som ställer människor mot varandra.”
Ord och inga visor.
Upprördheten hos centerledaren riktade sig mot moderatledaren Anna Kinberg Batra som så gärna redan nu vill överta regeringsmakten och för att nå detta mål bestämt sig för att göra det flummiga och främlingsfientliga Sverigedemokraterna till en del av sitt regeringsunderlag.
En av ingredienserna i denna överraskande politikersoppa är att Gävlemoderaterna sedan valet 2014 samverkar med de lokala SD.
Därigenom fick de borgerliga partierna majoritet i kommunen med stöd av SD förstås.
Då ska man veta att moderaternas partisekreterare Tomas Tobé också finns i Gävle. Dessutom har Jimmie Åkessons sambo, som av en slump för bara någon veckor sedan anställts av SD i Gävle. Här finns alltså möjlighetern att utveckla samarbetsformer mellan de båda partierna.
Moderatledaren har, som vi vet, på sistone tvärvänt i synen på Sverigedemokraterna. Nu kan de tas in i värmen. Kinberg Batra försökte förankra denna omsvängning i ett sms-meddelande till centerledaren Annie Lööf. Det är klart att det blev en fnurra på tråden.
I och för sig är desperationen förklarlig då moderaternas envetna kritik av regeringspolitiken, som ett totalt misslyckande, inte givit mer i utbyte i förbättrade opinionssiffror. De pekar nedåt. Så varför inte krama SD, men räcker det?
För det är föga troligt att Kinberg Batra och Moderaterna får regera landet i ensamt majestät. Endera förenar man sig med SD, vilket icke så få inom partiet förordar, eller med den övriga borgerliga oppositionen.
Nu lär inget ske i regeringsfrågan förrän efter valet 2018, vilket redan gjort Kinberg Batras strategi obsolet. Detta sker dessutom samtidigt som bladen i den borgerliga fyrklövern drar åt olika håll.
Så om inte annat lär den S-ledda minoritetsregeringen sitta säkert fram till valet.
Ju närmare valet vi kommer desto mindre betyder en och annan tiondels procent upp eller ner i den senaste opinionsmätningen. När det kommer till kritan är det ändå annat än opinionens kortsiktiga utveckling som avgör hur vi kommer att rösta den tredje söndagen i september 2018.
Intensiteten på den politiska arenan kommer självfallet att öka ju närmare valet vi kommer. Det innebär i sin tur att vi får möjlighet att väga olika förslag och synpunkter mot varandra under andra förutsättningar än dagens. Då blir förhoppningsvis de många osäkra även mer säkra.
Dessutom dröjer det inte i nutid förrän det kommer nya opinionsmätningar som vill berättar mer om detta. Det kan vi i alla fall vara helt säkra på.