Förra veckan var det stort ståhej i rikspolitiken. Socialdemokraterna sträckte ut en hand till Moderaterna för att uppnå en blocköverskridande överenskommelse i migrationspolitiken. Den utsträckta handen gick ut på att S kunde tänka sig att diskutera volymmål i flyktingmottagande, något som Moderaterna velat införa.
Att sossarna agerade på det här sättet skapade en klyfta i regeringen, då Miljöpartiet inte älskade att deras regeringspartners gick bakom ryggen på dem för att förhandla med oppositionen. Ett volymmål skulle dessutom strida mot asylrätten, som anger giltiga skäl till skydd när folk tvingas fly oavsett hur många som flyr.
Philip Botström, som är förbundsordförande för Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU, gick ut och visade sitt stöd till moderpartiet, något som ledde till stor sveda i ungdomsförbundet där allt fler representanter för olika SSU-distrikt tagit avstånd från förbundets ordförandes uttalande.
Och slutligen föll förhandlingarna mellan S och M ändå. Socialdemokraterna menade att man kunde tänka sig ett rörligt volymmål, som utgick från en viss procent medan Moderaterna inte ville nöja sig med det. En kvart efter att förhandlingarna gått i graven kommunicerade det moderata partikansliet ut att Socialdemokraterna valt Miljöpartiet och makten istället för blocköverskridande samtal. Ett minst sagt magstarkt uttalande.
Men frågan är vem som vann något på hela den här cirkusen? Inte var det Moderaterna, som tydliggjorde att blocköverskridande överenskommelser inte fanns i deras intresse om inte denna överenskommelse innebar den moderata linjen utan kompromisser. Att ens inleda förhandlingar var uppenbarligen helt onödigt av S. Vilket kan ha varit vad sossarna ville visa på, att de var redo att sträcka ut en hand med att M dissade dem. Frågan är om det var värt det för S?
För ”vann”, det gjorde knappast sossarna heller. S har nu flertalet arga medlemmar runt om i landet som upprördes över kompromissviljan. Att kompromissa är en del av att vara socialdemokrat, men aldrig med grundläggande rättigheter så som asylrätten. S har dessutom ett ungdomsförbund i spillror nu, där den sittande förbundsordföranden blivit starkt kritiserad av flera distrikt som valt honom. Inte optimalt.
Kan man säga att MP är vinnare då? Kanske på kort sikt. Det som Moderaterna kommunicerat är ju att Socialdemokraterna böjer knä för Miljöpartiet, vilket säkert MP gärna skulle vilja bekräfta. Men sanningen är ju att MP hade tur att förhandlingarna föll, annars hade MP behövt visa exakt hur mycket de vill sitta i regering kontra hur mycket de kan tänka sig kompromissa med sig själva.
Miljöpartiets väljare har länge varit besvikna. Uppfattningen bland många miljöpartister är att det större regeringspartiet, Socialdemokraterna, är arroganta. Detta smygande bakom Miljöpartiets rygg kan sannerligen uppfattas som ett bevis på det.
Det är viktigt att komma ihåg hur mycket flyktingpolitiken berör. Det finns de som vill ha minskad invandring, och för dem är det den tveklöst viktigaste frågan. Dessa väljare bryr sig väldigt lite om andra saker, och vill M fiska efter sådana röster får det stå för dem. Den andra sidan, som värnar mänskliga rättigheter och människovärdet, är sidan S ska fokusera på. Det går inte att slira på den punkten.