Allianspolitiken som det, enligt M, måste bli så mycket som möjligt av, gav Moderaterna exempel på under gårdagen då partiets ekonomiskpolitiske talesperson Elisabeth Svantesson skrev i Aftonbladet om all gotta Centern och Liberalerna går miste om ifall de vänder Moderaterna ryggen. Hon pekade bland annat på frågan om uppluckrad arbetsrätt och sänkta skatter.
Och visst vill Annie Lööf och Jan Björklund ha den typen av politik, men det är inte säkert att alternativet till en M-ledd regering som kräver SD’s aktiva stöd är enda sättet för dem att få igenom sina hjärtefrågor. C och L prioriterar nämligen andra politiska områden, exempelvis näringspolitik, miljö, och utbildning, där både Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna vara goda samarbetspartners.
Men Moderaterna väljer alltså att lägga fram sina egna hjärtefrågor för att locka de liberala partierna att rösta för en M-ledd regering. Det blir kontraproduktivt, när Moderaterna inte ens kan överväga att lägga fram förslag de själva inte vill ha men som skulle kunna locka exempelvis Centerpartiets röster.
Det är faktiskt rakt av översittaraktigt gentemot de tidigare samarbetspartierna, men framför allt får det en att fundera på var M egentligen har sitt hjärta. De allra flesta av oss har nog svårt att förstå hur någon kan brinna så mycket för uppluckrad arbetsrätt och sänkta skatter att man skulle vara beredd att samarbeta med rasister.
Men där ligger alltså Moderaternas önskan. Det borde inte vara förvånande, men i kontexten är det ändå det. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti och de krav de skulle ställa på en M-ledd regering finns det ingenting som någonsin kommer att vara värt det priset för. Det vet Annie Lööf, och det är där skillnaden mellan Centerpartiet och Moderaterna ligger.
Att Annie Lööf och Jan Björklund meddelat att de kommer rösta nej är sannerligen en historisk händelse. Men på ett bra sätt. Om M och KD slirar på anständighetsgränsen, bara för att få uppfylla sin innersta önskan om att göra det lite lättare att vara rik och jobbigare att vara fattig, då krävs det att liberaler klarar av att säga nej. Inte bara avstå från att svara.
Nog vill Centern och Liberalerna också ha uppluckrad arbetsrätt och sänkta skatter, men inte till vilket pris som helst, och det är vad de främst förmedlat nu. Äntligen Lööf gett svar på frågan som ställts henne hela valrörelsen, och Sverige kan för stunden pusta ut. Därför är Nej-rösterna från C och L viktigare än någonting annat idag.