Moderaternas Sverigemöte, denna gång i Karlstad, avslutades i lördags med ett att partiledare Anna Kinberg Batra lade fast kursen för hur partiet tänkt sig agera fram till valet nästa år.
Nyfikenheten var förstås stor. Från att ha varit ett parti som 2011, under Reinfeldts partiledartid, hade mer än 35 procent av väljarna bakom sig är man nu nere i 18 procent. Passerade av Sverigedemokraterna. Ett faktum som Kinberg Batra i sitt tal undvek att kommentara.
Nu ska det i stället bjudas på positiva vibbar. Inriktningen var tydlig: M ska underförstått åter bli ett regeringsparti och med en moderat, läs Anna Kinberg Batra, som statsminister. Dit lär vägen vara krokig, men hoppat tycks vara det sista som sviker en sann moderat.
Att entusiastiska moderater, om inte jublande, så snällt applåderade i Karlstad, betyder inte att politiken ligger rätt för att locka nya väljare och behålla gamla. Något som de flesta av oss kunnat notera i flera aktuella opinionsmätningar.
Med tanke på den envetna kritiken av regeringspolitiken, som ett totalt misslyckande, måste det vara besvärande för Kinberg Batra att all denna kritik inte givit någon som helst utbyte. I dag kan Batra bara drömma om 35 procents stöd.
Nu dammade förvisso Anna Kinberg Batra av företrädaren Fredrik Reinfrldts berättelse om Moderaterna som Sveriges nya arbetarparti, men mycket mer blev det inte.
Men visst är det något klent i partiets nya slogan: ”Sverige kan mera”. Jaha, hur då, då? Och med vilka? För det är föga troligt att Kinberg Batra och Moderaterna får regera landet i ensamt majestät.
Endera förenar man sig med SD, vilket icke så få inom partiet förordar, eller med den övriga borgerliga oppositionen.
Nu lär inget ske i regeringsfrågan förrän efter valet 2018.
Stefan Löfvens regering lär sitt kvar så långt.
Nu skulle man tro att allt trassel inom oppositionen med kris i moderatleden och ett svagt KD skulle gynna Socialdemokraterna, men så är det inte. Vänsterblocket står och stampar på samma fläck som tidigare. Märkligt.
Förhoppningsvis kommer skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionens att tydliggöras än mer och att vi kan få ett tydligt budskap från Löfven till dem som anser att allt vad vänster-och högervisioner försvunnit ur politiken och att allt klumpat ihop sig i en seg mittensmörja.
Stefan Löfven har som regeringschef hållit en strikt linje som han ska ha kredit för, men entusiasm och självförtroende har vi sett mindre av.
Över tid har regeringen dock haft en klok ekonomisk framförhållning.
Det går bra för Sverige.
Statsfinanserna är i gott skick. Det finns en framtidsopimism, men i dessa omvälvande Trump-tider krävs det ytterst lite för att den bilden ska förändras för ett land som är så beroende av omvärlden som vårt.
Det är framförallt långsiktigheten och uthålligheten i det politiska vägvalen som premieras av väljarna. Inte kortsiktig dagsländepolitik.
Därför behövs även fortsättningsvis en vänsterregering och inte minst att den för landet fördärvliga blockpolitiken snart kan kastas på historiens skräphög. Om inte förr så efter valet 2018.