Igår sände SVT Forum, på plats i Europaparlamentet i Bryssel, ett samtal mellan parlamentsledamöterna Fredrik Federley (C) och Heléne Fritzon (S). Samtalet handlade en hel del om internationell miljöpolitik, givetvis kopplat till klimattoppmötet i Madrid förra veckan.
Fritzon lyfte ett perspektiv som inte ofta lyfts i dessa frågor, nämligen jämställdhet. Forskning visar bland annat att mäns klimatavtryck är 25 % större än kvinnors inom EU. Både Fritzon och Federley var också överens om analysen att det oftare än kvinnor än män som vill ha en mer ambitiös klimatpolitik. En av anledningarna kan vara att fler män än kvinnor jobbar inom industrier som, om inte dessa anpassas till den gröna omställningen, kommer att försvinna.
En socialt hållbar miljöpolitik ser givetvis till att inga människor lämnas kvar, och att personer (oavsett kön) som arbetar inom ohållbara industrier får möjlighet att omutbilda sig och jobba inom gröna näringar istället. Men rädslan för att bli av med jobbet är inte heller det enda som gör män mindre sugna på en grön omställning.
Det handlar också om könsnormer och machokultur. Det handlar om köttkonsumtion, det handlar om fordon med fossila bränslen, det handlar om ovilja att förändra sig. Dessa saker är direkt kopplade till den destruktiva mansrollen, som påverkar oss alla mer eller mindre, även om såklart inte alla män har för avsikt att skada planeten när de köper en stek.
Det går dock inte heller enbart att förklara detta med mäns ovilja att förändra sitt levnadssätt, utan även om framför allt ekonomisk ojämlikhet som gör att kvinnor har mindre möjlighet att förstöra planeten enkom baserat på att färre kvinnor på kontinenten har råd och möjlighet att exempelvis köra bil. Men dessa kvinnor är å andra sidan därför bättre anpassade till exempelvis att resa med kollektiva färdmedel, en sak som kommer vara viktig att utveckla ännu mer i Europa i takt med den gröna omställningen.
Samtidigt som det alltså är fler kvinnor än män som är positivt inställda till den gröna omställningen, så är det fler män än kvinnor som tar plats i de politiska möten och forum där frågan diskuteras. Påverkan denna skeva maktfördelning har i frågan kan inte förminskas, särskilt nu när klimatfrågan är mer akut än någonsin. Kort sagt: utan jämställdhet - ingen omställning.
Den svenska tonåringen Greta Thunberg och alla andra miljontals unga som klimatdemonstrerar runt om i världen visar också att det inte bara är kvinnor, utan även framför allt barn som vill ha en ambitiösare klimatpolitik. Är det inte konstigt att de med minst makt i den här världen mest vill ha den kvar? Eller vi kan vända på frågan, för att göra den en smula mindre dystopisk. Varför får inte de som kämpar för att rädda världen större inflytande och makt?
I en krönika i S-tidningen Aktuellt i Politiken skriver europaparlamentarikern Jytte Guteland (S) om den demokratiska aspekten av klimatförhandlingarna. “Får vi inte en ambitiösare politik på klimatområdet riskerar vi att människor kommer att tappa tilltron till den representativa demokratin, och de smarta reformer vi kan göra nu kan komma att ersättas av desperata hastverk senare”.
Klimatet kan inte vänta på att europeiska män förändrar sin syn på miljöförstöring. Det krävs att kvinnor och unga får ta plats vid förhandlingsborden redan nu, för att tvinga fram den omställning som behövs för att rädda planeten, och för att den representativa demokratin ska fungera.