I tisdags fick jag ett ovanligt mejl från Pajala kommun. Gruppledarna för samtliga partier i kommunfullmäktige (S, V, KD, M, L, C och Sjukvårdspartiet) gör gemensam sak. I ett upprop uttrycker de djup oro för signalerna från Naturvårdsverket om gruvverksamheten i Kaunisvaara.
”Byråkratiska orsaker kan få stora konsekvenser för en hel bygds överlevnad. Om en övernitisk inställning innebär att det blir omöjligt att bo kvar i området är varken naturen eller människorna hjälpta av det”, skriver partiföreträdarna.
De kräver att regeringen visar handlingskraft och säkerställer att miljöarbetet bedrivs i samråd med näringslivet på ett sådant sätt att livsmöjligheterna i regionen inte spolieras. Det är ord och inga visor – och inget orimligt krav.
Det var glädjerop och klackarna i taket i Pajala, när beskedet kom om att Kaunis Iron skulle återstarta gruvverksamheten. Det kändes som att optimismen återvände till kommunen.
”Man var på gott humör hela dagen”, sammanfattade kommunalrådet Anna Kumpula Kostet (V).,
Men nu riskerar allt detta att spolieras. Återigen slits kommunen mellan hopp och förtvivlan. Naturvårdsverket kan skicka kommunen rakt ned i källaren igen. Det vore förödande för framtidstron i Pajala om det slår undan benen för möjligheterna till gruvdrift i Kaunisvaara.
Självklart ska gruvor, liksom annan industriell verksamhet, miljöprövas. Men det finns anledning till en smula sans och balans. Gruvverksamheten i norr är inget stort miljöhot.
Under 100 år har gruvnäring, turistföretag, renskötsel och naturvårdsintressen samexisterat i Kiruna och Gällivare. Det är möjligt även i Pajala och Kaunisvaara.
För Sverige finns dessutom potential att växa och utvecklas som gruvnation. Landet har en mineralrik berggrund, industriellt kunnande, innovationsförmåga och långa gruvtraditioner.
Sverige står redan i dag för 90 procent av all järnmalm som produceras i Europa. Men ändå avsätter vi mer mark i Sverige till golfbanor än gruvor.
Sverige använder ungefär 35 000 hektar för golfbanor – en verksamhet som dessutom fortsätter att växa kraftigt. Men enligt SGU (Sveriges geologiska undersökning) finns bara cirka 9 000 hektar gruvmark i Sverige. Gruvområdena i Aitik och Kiruna, som är störst, uppgår tillsammans till 5 100 hektar.
Med andra ord: Vi använder stora markområden för förströelse i form av golf. Men vi avsätter bara mindre områden för gruvor som ger jobb och exportinkomster.
Det känns inte som en hållbar strategi för ett land som vill vara en framstående industri-, kunskap och välfärdsnation även i framtiden.
Jag tycker inte att det är en orimlig idé att Sverige använder lika mycket mark för gruvdrift som för golf – och ett led i det arbetet är att möjliggöra en återstart för gruvan i Kaunisvaara.