Under hashtaggen “me too” skrev kvinnor i alla åldrar, samhällsklasser och branscher om sina upplevelser av män som tagit sig rätten till deras kroppar och ringarna på vattnet från Weinstein-skandalen blev en tsunami vars kraft sköljde över allt och alla.
Det som tyvärr hände, som ofta händer oavsett ur vilket perspektiv man pratar om kvinnors rättigheter, var att väldigt mycket fokus hamnade på de männen. Vissa hävdade sin oskuld, vissa gick inte att bevisa att de gjort det de anklagats för, och vissa visade sig vara skyldiga.
Men “me too” handlade inte om att hänga ut enskilda män. Det handlade, i allra högsta grad, om systerskap. För “me too”, direkt översatt från engelska, betyder ju “jag med”. Och att säga “Jag har också varit med om detta”, det är ord som ger trygghet till offret. För när du blivit tafsad på, obehagligt betmött, kränkt eller rentav våldtagen, då känner du dig ensam.
Ensamheten slogs hål på. Alla offer som hållit tyst i flera, flera år vågade äntligen prata. För att andra vågade. Att säga “jag med” är att säga “du är inte ensam” och det var verkligen det fina med “me too”- vågen hösten 2017.
De som inte vågat förut, de vågade. För vi stärkte varandra. Och även om berättelsen framlades på sociala medier angående en högt uppsatt medieprofil, eller inne på chefens kontor angående en tafsande kollega på snabbmatstället, så visade kvinnor världen över att tiden för tystnad är förbi.
Tråkigt nog lades som sagt mycket medialt fokus på de män som blev uthängda. Det innebar, utöver att vågen avmattades, även att många som tidigare vågat istället blev rädda för konsekvenserna. Kvinnorna började ifrågasättas, och förväntades försvara sina upplevelser även när de låtit mannen i fråga vara anonym i sin berättelse.
“Hon vill bara ha uppmärksamhet” sades det. “Me too blev en hajp alla ville vara del av” sades det. Ett extremt förminskande av det mod dessa kvinnor uppbådat skedde, som en baksmälla på den kvinnokamp som kändes så stärkande bara några månader tidigare.
I och med det mattades även debatten kring “me too” av. Vilket var en stor tragedi på riktigt. För det finns så många perspektiv som tappades bort i en potentiell diskussion som kunde handlat mindre om kändis-snask och mer om hur kvinnors plats och röster ska kunna stärkas i alla olika sammanhang.
Det är givetvis fruktansvärt att kvinnor blir utsatta för allt ifrån obehagligt beteende och tafs till våldtäkter. Det är uttryck för en värld där män antar att en kvinnas kropp ingår i allemansrätten och det är vidrigt.
Men därtill är det ett enormt problem att kvinnor som vågar berätta om dessa upplevelser ska mötas med misstroende, skepsis, och i vissa fall hat och rena hot. Vad gör det för vår demokrati? Det är frågor som behöver besvaras och som aldrig fick chansen att tas upp till ytan i samband med “me too”.
Därför kommer Piteå-Tidningens ledarsida ha en serie texter kommande vecka under just det temat. För att säga “Jag med” är att säga “Du är inte ensam” och det gäller inte bara trakasserier, det gäller även att bli påhoppad i försöken att tystas. Även om vi inte känner varandra, ens någonsin mött varandra, så håller vi varandras händer och höjer våra röster tillsammans.