I den stockholmska vänsterklicken är det ju inte ovanligt med idén om glesbygdsbor som mer inskränkta, vilket min vän inte gör men vi befinner oss ofta båda i situationer där sådant kan komma på tal.
För att förstå inskränkthet måste man förstå kulturen på en viss plats, och själv vara del i att sätta den kultur man själv vill ha i ett samhälle. Och jag kommer aldrig tolerera rasism eller inskränkt jargong i min omgivning. Men det finns också de som menar att rasism föds i ett allmänt missnöje, och det är helt sant.
Det finns de som är missnöjda över många saker, och som väljer att leta syndabockar för att förklara varför de själva hamnat i en tråkig sits. På glesbygd kan det handla om att samhällsservice försvinner. I större städer och förorter kan det handla om att man bli av med jobbet eller svårt att gå bostad.
Storstadsvänstern kan hålla med mig när jag säger att det är viktigt att förstå kulturen, eller missnöjet, men det övergår lätt i någon slags ”man måste ha förståelse för rasister”-resonemang som är väldigt vanligt i storstäder som är så segregerade att segregationen är osynlig.
Bor och jobbar du på söder kommer du aldrig tro att invandrarna kommer för att ta ditt jobb för det kommer rent krasst aldrig ske, för det bor inga invandrare i ditt område och ditt jobb är inte ”hotat” av icke-vita liksom. Då är det jävligt enkelt att va antirasist.
Men i små orter tvingas folk mötas och det är i mötet med andra människor som sociala regler skapas och jag tror på att vara bärare av en kultur som inte tillåter rasism. Folk som resonerar som att ”klart folk försöker hitta syndabockar när ens hemby dräneras på samhällsservice och kiosken lägger ner” skapar en kultur som tillåter folk att vara rasister.
Jag säger konsekvent att “Nej, du har inte rätt att bli rasist för att kiosken i din hemby lägger ner” och jag är väldigt hård med det. Samtidigt som jag inte är någon nollåtta som glömt bort att det här landet är större än Södermalm och därför blir jag också lyssnad på även av rasisterna i glesbygd.
Min kompis är som sagt inte någon som aldrig sett sig om utanför Södermalm. Men hon hänger ofta med sådana typer och därför kändes det skönt att visa henne Piteå och glesbygden i Piteå-Tidningens spridningsområde och hur verkligheten ser ut i Norrbotten med allt vad industrier, avstånd, förutsättningar och utmaningar ser ut.
För mig är det så otroligt viktigt att visa upp hur mycket bra och älskvärt det finns med att bo i den här regionen. Samtidigt som det också är viktigt att belysa problemen som finns och som storstaden relativiserar och förminskar till anledningar till att det är okej att bli rasist men själva inte vill göra något åt. Att ha förståelse för missnöje är inte samma sak som att tillåta inskränkthet.
Min vän tänker som sagt som jag kring detta, men jag är stolt och glad över att ha fått visa upp Pite Älvdal och hoppas hon romantiserar livet i norr lite mer än innan, och använder sina plattformar till att lyfta problematiken med livet på glesbygd utan att rättfärdiga dumhet.