Debattartikeln i Dagens Industri är smått sensationell. Annika Winsth skriver att svenska folket sedan 90-talskrisen har indoktrinerats med att den som är satt i skuld inte är fri:
”När politikernas mantra, i stort oavsett parti, är att den som sparar mest också tar störst ansvar riskerar vi att bli dumsnåla. Även avbetalningar på statsskulden har en alternativ kostnad i form av minskat reformutrymme. Med tanke på den låga skuldnivån är det enligt min mening bättre att fundera på vilka investeringar som behövs för att rusta Sverige och svenska folket för framtiden.”
Ja, politikerna tävlar i att låta mest ansvarsfulla. Finansminister Magdalena Andersson talar om goda marginaler, skyddsvallar och buffertar. Regeringen skryter med att statsskulden har minskat från 34 till 24,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) under mandatperioden.
Andersson vill betala av ännu mer de kommande åren om hon får fortsätta styra. Och oppositionen anklagar ändå regeringen för att vara ansvarslös som inte har större marginaler inför en stundande lågkonjunktur.
Men den som har mest pengar när hon eller han dör vinner inte. Winsth har aldrig hört talas om något företag som sparat sig till framgång. Detsamma gäller faktiskt för länders ekonomi. Visst måste Sverige ha beredskap för sämre tider, men marginalerna nu är på väg att bli oansvarigt stora, skriver Winsth.
EU har som mål att medlemsländernas statsskuld får vara max 60 procent av BNP. 16 länder bryter mot den regeln, en handfull EU-länder har till och med en statsskuld som är större än BNP. Allt medan Sverige fortsätter att betala av en skuld som inte ens är hälften så stor som EU:s mål.
Det handlar om stora pengar som skulle bli tillgängliga om regeringen vågade släppa sargen. Om finansdepartementet skulle minska avbetalningarna på statsskulden kan 225 miljarder kronor göras tillgängliga för reformer, skriver Winsth. Det är betydligt mer än de dryga 40 miljarder som regeringen hade att tillgå i reformutrymme inför valåret 2018.
Alla vet att samhällsbygget knakar i fogarna. Välfärden har svårt att rekrytera personal och behoven framöver av lärare, sjuksköterskor och undersköterskor är stora. Skolan har problem och vuxenutbildningen är underdimensionerad. Winsth skriver att hela svenska folket behöver vidareutbildas och även här hon rätt.
Tågen går inte när de ska och även vägarna behöver bättre underhåll. Integrationen behöver förbättras och det kostar också pengar. Sist men inte minst behöver det byggas betydligt fler bostäder för att klara de kommande årens stora behov. Det löser inte marknaden på egen hand.
”Sverige kan bättre”, skriver Winsth och visst är det så. Magdalena Andersson borde verkligen lyssna på chefsekonomen och följa hennes råd. Gärna redan nu i valrörelsen.