I mitten av 1980-talet förvärvade LO ett fint hus på Avenue de Tervueren i centrala Bryssel. Från början var fastighetsförvärvet mest tänkt som en smart placering av medlemmarnas pengar. Men det blev så småningom en strategisk facklig-politisk investering.
1985 fick EU-komissionen en ny dynamisk ordförande – den franske socialisten Jaqcues Delors. Han och övriga kommissionärer bestämde sig att ta klivet från ett passivt förvaltande av det gamla Romfördraget till att spela en aktiv roll för att förverkliga EU:s inre marknad.
Det blev starten för ett intensivt arbete i Bryssel och medlemsländerna. Kommissionen tog fram en vitbok med 279 konkreta lagförslag för att få den inre marknaden att fungera. Grundtanken var och är att alla EU-medborgare ska kunna bo, arbeta, köpa varor och tjänster och studera var som helst på den inre marknaden.
Företag ska lika enkelt som i hemlandet kunna tillverka och sälja sina produkter, leverera tjänster och investera överallt på den gemensamma europeiska marknaden.
LO och TCO i Sverige insåg snabbt att förändringarna i EU (eller EG, som vi sa på den tiden) skulle påverka även svenska löntagare.
Som ett litet och utrikeshandelsberoende land är Sverige extremt beroende av vad som sker i Tyskland, Frankrike och andra stora europeiska länder.
Därför omvandlades fastigheten på Avenue de Tervueren till ett gemensamt Brysselkontor för LO och TCO.
De fackliga centralorganisationerna skulle finnas på plats för att bevaka EU:s utveckling samt för att påverka för en politik i deras medlemmars intresse.
Genom årens lopp har jag besökt detta kontor flera gånger. Första gången var 3 oktober 1989 med gamla A-pressen. Den nyutnämnde chefen och ständigt piprökande Sven Svensson tog emot. Han talade engagerat om att EU:s inre marknad måste rymma även en social stadga och hänsyn till löntagarnas villkor – till exempel regler för arbetsmiljö, semester, arbetstider och pensioner.
Svensson framhöll också att de fackliga vännerna runtom i Europa gärna såg Sverige, med sin starka arbetarrörelse, som medlem i den europeiska gemenskapen.
Jag och Lars Ilshammar, då chefredaktör på Örebro-Kuriren, blev inspirerade och skrev en gemensam artikel i SSU-tidskriften Tvärdrag i början av 1990. Dåvarande SSU-ordföranden Anna Lindh var inte förtjust åt vårt EU-vurmande, som gick stick i stäv med dåtidens officiella SSU-linje. Med tiden blev dock Anna en stark EU-anhängare – och den bästa talespersonen för ett fördjupat Europasamarbete av oss alla.
Några år senare var Sveriges medlemskap i EU ett faktum. I folkomröstningen 13 november 1994 vann ja-linjen och 1 januari 1995 blev Sverige fullvärdig medlem i EU.
Det fackliga Brysselkontoret blev ännu mer betydelsefullt – och 1997 ställde sig även Saco bakom kontoret.
I dag är Jaqcues Delors visioner om den inre marknaden sedan länge verklighet. 2017 består EU:s inre marknad 31 länder (de 28 EU-länderna plus Norge, Liechtenstein och Island), 500 miljoner människor och 20 miljoner företag. För Sverige är betydelsen enorm. Omkring 80 procent av Sveriges import kommer från den inre marknaden. Cirka 70 procent av exporten går till den inre marknaden.
Lika viktigt som på Sven Svenssons tid är dock att facket finns på plats för att hävda löntagarnas villkor på denna marknad.
Arbetare och tjänstemän ska inte kunna behandlas hur som helst. Det måste finnas regelverk som garanterar vettiga arbetsvillkor.
En högaktuell fråga är den pågående revideringen av EU:s utstationeringsdirektiv.
Karla Wixe, dagens chef för Brysselkontoret, arbetar i likhet med sina företrädare för att svenska lagar och avtal ska gälla för utländska arbetare som är stationerade i Sverige. Det ska inte vara möjligt för utländska företag att försämra löner och andra villkor på svensk arbetsmarknad.
Sakta men säkert har den svenska linjen fått genomslag.
- 16 oktober röstade Europaparlamentets sysselsättningsutskott för principen att lika lön för lika arbete ska gälla för alla på samma plats. ”Det är ett stort steg på vägen mot ett stopp för lönedumpningen i Europa”, konstaterade S-parlamentarikern Marita Ulvskog.
- 23 oktober tog EU:s arbetsmarknadsministrar ett beslut i samma riktning. ”Nu har vi ett brett stöd för det här förslaget och det är jag väldigt glad för”, kommenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).
Nu vidtar förhandlingar mellan parlamentet, medlemsländerna och kommissionen. Tidigast nästa vår kan en ny lagstiftning finnas på plats. Besluten hittills har dock gått i rätt riktning. Det är ett framsteg att utstationeringsdirektivet är föremål för en ordentlig omprövning.
Karla Wixe och hennes medarbetare i huset på Avenue de Tervueren har gjort nytta för sina uppdragsgivare.