Sedan valet har Liberalerna/Folkpartiet backat i ett antal av i de nu mer allt flitigare förekommande opinionsmätningarna, och tycks ligga stabilt kring fem procent av väljarkåren. Från den utgångspunkten är det kanske rätt att partiet döpt om sig till Liberalerna.
Nu hjälper det kanske föga med kosmetiska förändringar om politiken är lika fadd som i Folkpartivarianten. Mycket talar för att så blir fallet. Det är samma partiledning med Jan Björklund i spetsen som styr och ställer i invanda, men föga framgångsrika spår.
Några snabba räddningsplankor är inte heller till städse, men det finns trots allt något av revanschlusta efter det att partiet gjorde sitt näst sämsta valresultat någonsin 2014. Det fanns till och med en antydan om att det börjat det gnissla inom partiet. Då framförallt bland unga liberaler.
I helgen har Liberalerna varit samlade i Linköping för sitt första riksmöte. ”Nu heter vi vad vi är – men är vi vad vi heter?” var en av frågeställningarna. Något riktigt svar gavs inte på denna så övergripande fråga. Byta namn är en sak att byta politik en helt annan.
Riksdagens fyraprocentsspärr ligger numer alltid farligt nära när Liberalernas framtid kommer på tal. Annat var det förr.
Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen.
Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. I dag är därför Liberalerna, gamla Folkpartiet, ett i huvudsak trött parti. Det är fler som i dag vill kalla sig liberaler men som väljer andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än partiet Liberalerna.
Nu fräschas gammal skåpmat upp, men invanda mönster sätter effektivt käppar i hjulen när det kommer till ett mer radikalt borgerligt vägval i politiken.
Problemet för Liberalerna och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på Moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när Moderaterna redan finns?
Det krattas intensivt inom de nya Liberalerna för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater vänder sig till. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket, vilket måste vara Liberalernas största bekymmer.
Det finns de som menar att det gäller att restaurera Liberalerna helt och inte bara byta namn utan även skapa ett nytt innehåll, som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen mer eller mindre dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism.
Att vara eller inte vara kan om partiet inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Liberalerna och inte minst för Jan Björklund själv.
Liberalismen överlever alltid som idé med eller utan de båda.