Det märkliga är att ibland kommer de där trenderna igen, trots att man ägnat årtionden åt att undra vad man tänkte. Platåskorna trodde nog få skulle komma tillbaka. Nazismen likaså - den trendade oerhört på 40-talet och ingen trodde den skulle få ett uppsving igen efter det. Men här är vi och ser dem åter marschera gatorna. Kliar oss förvånat i huvudet. Vet inte vad vi ska göra åt saken.
Man väljer givetvis inte politisk åskådning baserat på trender, men man ska heller inte underskatta hur vi människor fungerar i grupp och hur vi påverkas av andra människor runt omkring oss. Som jag själv gjorde i exemplet med nätstrumpbyxorna. Vi har alla en längtan efter att passa in i någon form av sammanhang, och det gäller även i en politisk kontext.
När jag var tonåring var det coolt att vara liberal. Till och med sossar ville kalla sig socialliberala, för att det lät liksom lite mer fritt och hippt än att vara demokratisk socialist. Att vara vänster var att vara alternativ. Punk. Det fanns ju kanske också en samhörighet i det, att gå emot strömmen. Men utan att överanalysera allt detta så gick det de facto en nyliberal våg över världen i början av millenniet.
Moderaterna blev Nya Moderaterna, ljusblå logga, den gamla konservatismen byttes ut mot nyliberala idéer. Det nallades nog en del röster från Folkpartiet (som Liberalerna hette på den tiden) av den anledningen. Fp gick från tretton procent i valet 2002 till sju i valet 2006. Ett taskigt resultat för det parti i Sverige som borde ridit på den liberala trenden.
Skadeskjutna njöt ändå Folkpartiet av att de liberala idéerna åtminstone ansågs vara coola. Centerpartiet gjorde samma sväng åt det liberala hållet. Bondeförbundet var ett minne blott och “Stureplanscentern” blev ett etablerat begrepp.
Nyliberalismens peak nåddes nog när finanskrisen kom. Då verkade inte den fria marknadens lösningar lika attraktiva och trenden dog lite grann. Men de liberala idealen är det fortfarande många som identifierar sig med, precis som många fortfarande identifierar sig som punkare långt efter man plattat ner kammen och skaffat ett Svensson-liv.
De liberala idealen är ju attraktiva. Idén om öppna gränser, fri rörlighet, och att man ska kunna jobba med vad man vill lite var man vill. Det låter ju trevligt. Många av mina vänner ser sig som liberala. Att vara liberal är lite grann att ge en axelryckning åt politiken. Det är enkelt. Men liberaler vill ju ändå rösta, och den senaste årens politiska utveckling har skapat förvirring, för de blir allt fler som känner att det inte finns ett parti för dem att rösta på.
Nu går det istället en konservativ våg över världen. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna växer, Nya Moderaterna har återgått till mörkblått och börjat kopiera den hårdare retorik som används av de mer auktoritära partierna på högerkanten. Och Liberalerna är osäkra på var de ska befinna sig i detta. Den nyvalda partiledaren Nyamko Sabuni (L) har redan gjort uttalanden som höjer liberala ögonbryn, exempelvis när hon sa att visionen om mångkulturalism måste dö.
Även om liberalismen inte längre är trendig borde partiet som bara för något år sedan bytte namn till Liberalerna förstå att de har en roll att fylla, väljare att plocka. Alla de som fortfarande tror på liberalismen, om än de är färre än för femton år sedan, kommer återvända till L när de inser att trender kommer och går, men ens ideologiska övertygelse förväntas bestå.