"Leta inte efter vad som är tillåtet, tänk istället på vad som är lämpligt" sa smittskyddsläkare Anders Nystedt i fredags. Det är förvisso så vi förväntats förhålla oss till de rekommendationer och allmänna råd vi fått under hela pandemin. Men redan för ett år sedan fanns det ju de som menade att så länge inte något var förbjudet enligt lag så var det okej.
Nystedt menar att det är på individnivå det brister. Han har tidigare pekat ut middagar med stuggrannarna som ett exempel, något som säkert många norrbottningar kan relatera till. Att regeringen beslutat om att flera av de tidigare restriktionerna nu ska lättas på beskriver Nystedt inte som något problem. "50 personer på en fotbollsmatch är inte vad som orsakar mer smitta" sa han i fredags.
Må så vara, men det handlar inte helt bara om vad de restriktioner vi har i sak innebär. Det handlar också om vilken känsla de förmedlar. När de nationella restriktionerna lättar, och regeringen beskriver detta som det första steget mot ett normalt liv igen, så öppnas också våra förhoppningar upp. Vi börjar på riktigt se ett slut, och det medför också viljan att göra planer för sommaren.
Regeringens beslut är förstås rimligt. Det vore konstigt om Sverige, med en sjunkande smittspridning, skulle ha nationella restriktioner enbart anpassade efter Norrbottens situation. Men att samhället nu stegvis öppnar upp i resten av landet kommer att göra det svårare för oss att följa den mängd lokala råd som Region Norrbotten nu kommit med, som snarare är att likna vid de vi levde med när coronaviruset var nytt.
Träffa bara de du bor med eller verkligen måste träffa. Kan du arbeta hemifrån ska du göra det. Res inte i onödan. Gå inte hela familjen och handla. Använd munskydd i kollektivtrafik och i butiker. Detta gäller oavsett om man fått vaccin eller inte, vilket är viktigt att understryka. Även en vaccinerad person kan bära på smitta och smitta andra.
Vi är alla trötta på att ha det såhär. Men trötthet är ingen ursäkt. Vi måste nu mentalt spola tillbaka och tänka på hur vi lyckades följa de rekommendationer vi vid tillfällen haft att förhålla oss till det senaste året. Det går inte att söka undantag nu, trots att sommaren knackar på och vi längtat i mer än ett års tid efter det normala livet.
Det är svårt och det är tråkigt. Precis som livet under pandemin har varit rakt igenom. Vid de glimtar då smittspridningen varit så pass låg att vi kunnat umgås på ett relativt normalt sätt har vi kastat oss ut i det sociala. För vi människor är sociala varelser. Men det är också på grund av det som vi skärper oss när vi måste.
För samhällets skull, för att vi på sikt ska kunna öppna upp och återgå till ett normalt liv. För vårdpersonalens skull, som slitit med detta längre än vad man hade kunnat tro var möjligt. För våra nära och käras skull, för att de inte ska bli smittade av ett dödligt virus. Och för vår egen skull, för att vi inte själva ska bli sjuka och heller inte riskera att belasta vården eller smitta någon annan. Det är först nu, i vad som regeringen själva sagt är slutet på pandemin, som orden "håll i och håll ut!" testas på riktigt.