Förra året lovade jag mig själv att jag skulle vara modig. Jag var inspirerad av #metoo-hösten som varit och alla de som vågat trots att det var läskigt. Att vara modig har för mig inneburit allt ifrån att våga matcha prickigt ihop med rutigt, till att släppa min hemstad och söka jobb som politisk redaktör 50 mil norrut.
Att vara modig är ett bra nyårslöfte. Du som läser kan få det av mig, om du ännu inte kommit på något eget. För att vara modig kan även handla om att stå upp emot orättvisor, säga ifrån när någon beter sig dumt, eller hjälpa någon även när det egentligen är lättare att låta bli att bry sig.
Men samtidigt kände jag nog på mig att 2018 skulle bli ett år då det krävdes mod. Det var stundande valrörelse och vi var många som var rädda att Sverigedemokraterna skulle bli största parti. Många var rädda för nazisterna som börjat visa sig på gator, bland annat i Almedalen. Många var vi som var rädda för ökande orättvisor, klimathotet, terror, extremism.
Vi behövde vara modiga. För alternativet är att gå runt och vara rädd. Rädsla föder hat, och hatet har inget i en demokrati att göra. Modet var framtvingat men det fanns där. 2018 är det första året jag anser att jag hållit ett nyårslöfte hela året ut. Men jag tror 2019 behöver vara året då vi tar modet ett steg längre.
Mod trots rädsla måste övergå i hopp och framtidstro. För att vara modig är viktigt, men att tvinga sig själv att stå upp även när det känns som att man ska braka ihop gör till slut att man faller sönder helt och hållet. Det måste finnas en övertygelse om att förbättring väntar runt hörnet, annars orkar man inte.
Ingen pallar kämpa för att saker “åtminstone inte ska gå åt helvete”, då tröttar vi ut oss själva. Ta det stundande EU-valet till exempel. Jag vet redan nu att jag kommer skriva många texter om att det är viktigt att rösta i EU-valet för att högerextrema vindar blåser över kontinenten och det är skrämmande att det redan nu sitter nazister i Europaparlamentet.
Sådana texter kommer jag skriva, det vet jag. Men jag vill inte att vi alla går och röstar i EU-valet enbart på grund av det. Jag vill tillåtas drömma om ett öppet och fritt Europa. Om ett framtidsoptimistiskt Europa. Ett Europa där vi inte bara ser EU som ett plattform att diskutera problem, utan även som ett medel att utveckla vår kontinent till det bättre.
2018 var jag modig. Men 2019 ska jag tro på mer än rädsla och oro som drivkraft. Jag vill att vi ska kunna drömma om en framtid som faktiskt är bättre än nutiden. Och att våga drömma, att ha framtidtro, när mörkret breder ut sig, det om något är väl verkligen modigt?