I onsdags höll LO och Svenskt Näringsliv gemensam presskonferens med anledning av en ny träffad överenskommelse angående framtidens lag om anställningsskydd (LAS). En majoritet av LO:s styrelse, bestående av de fjorton fackförbundens ordföranden, har gett Susanna Gideonsson sitt medgivande att ansluta sig till den så kallade LAS-överenskommelsen. I korta drag syftar den till att lätta upp det lagstadgade skydd som finns idag för att istället fokusera på omställning, inte minst genom att göra det enklare att skola om sig mitt i livet.

När LAS-överenskommelsen presenterades för ett drygt år sedan fanns inte LO med i förhandlingarna. Då menade LO på att ett försämrat anställningsskydd inte var aktuellt för dem att stötta och förhandlingarna barkade mot att innebära exakt det. När både IF Metall och Kommunal, som är LO:s största fackförbund, efter det valde att frångå LO-linjen ändrades allt och händelsen sägs ha slagit in en kil i det samarbete som tidigare legat grund för arbetarefacken; den breda LO-samordningen.

Under den gemensamma presskonferensen i onsdags lyfte LO:s ordförande Susanna Gideonsson att stora delar av LO-fackens medlemmar, inte minst kvinnor, idag inte omfattas av lagen om anställningsskydd i praktiken. Smulor åt dem som senaste åren inte fått någon som helst del av kakan, men ändock en förbättring för en redan väldigt ansatt grupp.

Vidare uttryckte Gideonsson att det som, egentligen, föranlett förhandlingarna är politisk klåfingrighet. Att Januari-avtalet, med hot om lagstiftning, tvingat fram nya skrivningar. Att ett överhängande politiskt hot skulle vara något nytt är emellertid en sanning med modifikation. Historiskt har ofta, inte minst när stora arbetslivsreformer drevs igenom på 70-talet, riksdagen bestått av en röd majoritet vilket innebar att hotet inte var att plocka bort rättigheter i lagen utan att lägga till. Det som är den stora skillnaden nu är att hotet kommer från höger. En höger som visat sig ha väldigt lite till övers när det kommer till arbetares rättigheter.

Till syvende och sist handlar överenskommelsen om ett skifte. För den inbitne kommer det som kallas för “kovändning” inte som en chock. Över tid har skatter sänkts för dem som har mest, skolan misslyckats med att ge alla ungar samma möjligheter och en allt större klyfta mellan stad och land vuxit fram. Den arbetarrörelse som en gång genomsyrade Sverige, med sin inte sällan bespottade jantelag och sina engagerade plikt- och rättvurmare, lyser med sin frånvaro. Det har lönat sig att spara in på sin personal och uppmuntrats att göra karriär. Klassresor och individens rätt och framgång har satts i fokus. Och samhällsutvecklingen följer efter.

Under presskonferensen lyfte Mattias Dahl, vice vd för Svenskt Näringsliv att förändringarna är en tillbakagång till en tid före politisk klåfingrighet. Tillbaka till en tid innan “det glada 70-talet”, som länge varit historieskrivningen för svensk arbetarrörelse. Innan vi hade laglig rätt att veta varför vi blev av med jobbet. Han förblev oemotsagd i detta påstående. Ridå.