I boken ”I skuggan av Assange - Mitt vittnesmål” berättar socialdemokraten Anna Ardin sin historia om Wikileaks-grundaren Julian Assange. Ardin, och en ytterligare kvinna, berättade i polisförhör om sexuella övergrepp från Assanges sida.
Det blev aldrig någon rättegång. Men redan från det att Polisen upprättade en anmälan blev Anna Ardin dömd i ett drev som aldrig ville ta slut. Ardin misstänkliggjordes, alla hennes ord vändes emot henne, när hon försökte försvara sig blev det bara värre. Pressen mot henne var enorm.
I boken berättar Ardin att hon inte längre kunde bo i sitt hem, inte arbeta, inte delta i valrörelsen på det sätt hon ville och att hon inte heller kunde resa då det satt journalister och väntade på henne i den lilla palestinska by hon skulle besöka. Hon beskriver att hon under den här tiden levde under en enorm stress och att hon vid tillfälle fick hjälp av Polisen att gömma sig i Spanien. I boken beskriver Ardin också hur hon började tvivla på sig själv, på om hon någonsin skulle kunna arbeta eller någonsin bli älskad av någon igen.
Drevet blev värre än själva övergreppet, så beskriver Ardin det. Wikileaks spred rykten om att hon var en CIA-agent, senare hette det att hon var en del av en feministisk konspiration och ännu senare att hon utnyttjats av storpolitiska krafter. Varje del av hennes sitt liv, som till stor del fanns på nätet, vändes ut och in på. Det var mansrörelsen, rasister, nazister, etablerade debattörer, vänner till Wikileaks men också medlemmar i hennes eget parti som ägnade sig åt detta.
Kvinnohatet finns i alla delar av samhället. Kom ihåg att när Anna Ardin gick till polisen var Assange betraktad som en hjälte som borde ges Nobels fredspris för att ha avslöjat USA:s krigsbrott. Detta var före Wikileaks tappade sitt anseende. Det var före ”Prata om det”, debatten om gråzoner i sex, som drog igång i efterspelet och som sen belönades med Stora journalistpriset. Detta var före debatten om samtycke och samtyckeslagen. Detta var långt före ”me too”.
Även om boken betyder att Ardin får möjlighet att berätta sin historia innebär den också att hon ställer sig i frontlinjen. Ännu en gång misstänkliggörs Ardin. Ännu en gång avslöjas en förlegad men vanlig syn på övergrepp. Argumenten känns igen. Kanske var det till viss del kvinnans fel i alla fall? Och är det hon säger verkligen trovärdigt om hon till en början var med på det?
Det har funnits feminister som stöttat även när det blåst som hårdast, och Ardin beskriver i boken hur otroligt mycket det har betytt för henne. Men nu har debatten på det stora hela vänt. Förhoppningsvis leder boken till att fler vågar berätta och att flera lyssnar så att fler kvinnor kan få upprättelse. Kanske får den också fler att avstå från att misstänkliggöra offer för sexualbrott. Även när förövarna är män som betraktas som hjältar.