I söndags hölls den första partiledardebatten sedan corona-krisen utbröt. Det var tydligt att partierna som inte sitter i regering, alltså Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Liberalerna och Centerpartiet, inte gjort många publika framträdanden på länge. Och alla partiledare gick in med olika strategier i debatten.
Men sammanfattningsvis fanns mycket kritik mot regeringen från dessa partier. Det blir ganska knepigt att i efterhand hävda att man själv hade agerat helt annorlunda och har suttit på facit hela tiden, särskilt med tanke på hur tysta oppositionspartierna varit under denna kris.
Ebba Busch (KD) var ännu mer hetsig än vanligt. Hon ifrågasatte att regeringen inte tagit större ansvar för smittspridningen på äldreboenden (trots att hennes eget parti styr över äldreomsorgen i Stockholm, som varit mest drabbat) men svarade samtidigt nej på frågan om hon tyckte att äldrevården borde förstatligas.
Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) var även de väldigt kritiska till regeringens strategi mot viruset. Nyamko Sabuni (L) kändes totalt irrelevant i vartenda ord, och Anders W Jonsson (C) var också ganska trist men han är å andra sidan vikarie för Annie Lööf och har inte deltagit i partiledardebatter tidigare.
Jonas Sjöstedt var solklar och trygg. Men han är också en partiledare som har stor erfarenhet och som är på väg att avgå. Vänsterpartiet finns där de alltid funnits. De vill ha mer personal i vården, fler trygga anställningar, och att bidrag till företag ska gå till de företag som faktiskt behöver det. Klassisk vänsterpolitik, som tydligt går att applicera på krisen.
Det är förstås svårare för högerpartierna. De som själva styr i de regioner och kommuner där vården haft störst kris, som själva lagt budgetförslag i riksdagen som inte prioriterat en stark välfärd, och som (som sagt) suttit helt tysta under den större delen av denna kris. Att säga att regeringen inte gjort nog är ganska svårt för dem.
Regeringen har gjort mycket. Finansminister Magdalena Andersson (S) har ägnat flera år åt att städa i statens finanser. Kritiken mot henne har, innan krisen kom, varit att hon hållit för hårt i pengarna. De pengarna fanns nu, när krisen kom. Och regeringen har satsat otaliga summor i olika krispaket, både till vården och till företagen.
Statsminister Stefan Löfven (S) kunde stå i debatten med högburet huvud. Och när antalet döda i smittan togs upp och jämfördes med Sveriges grannländer var även oppositionspartierna överens om att det är för tidigt att hävda ett misslyckande förrän corona-virusets andra våg kommit.
I måndags kom SCB:s opinionsundersökning som kommer var sjätte månad. Resultatet var tydligt. Socialdemokraternas ökning var på 8,7 procentenheter sedan i november. Alla de andra partierna hade antingen ökat eller minskat runt 1 procentenhet. Sverigedemokraterna stod ut, med en minskning på 5,6 procentenheter.
Kritik ska helt enkelt komma när kritik är rimlig. Och det är klart att det är jobbigt att vara opposition mot en regering som sköter sig. I en kris kommer det alltid finnas saker som man i efterhand kan se som misstag, men det går inte att som opposition att påstå att man själv hade gjort det bättre när man i stundens hetta var totalt tyst.