För att kunna legitimera sitt samarbete med ett extremt parti behöver tilltänkta samarbetsparti först putsas upp. Så att de inte verkar lika orimliga som samarbetspartner. Detta gör att rentvättningen av Sverigedemokraterna nu inte längre är SD:s egna ansvar. Moderaterna tar hand om det. Skönt för SD att överlåta sådan kommunikation till M.
Både Ulf Kristersson (M) och Elisabeth Svantesson (M) har båda varit ute i media och pudlat över gamla uttalanden om att SD inte var en möjlig samarbetspartner. ”Jag gjorde fel som sa att de hade rasistisk politik, jag tyckte egentligen inte det då”, har Svantesson bland annat sagt.
Sverigedemokraterna behöver alltså knappt själva lägga energi på att hävda att de numera är ett helt vanligt parti med goda värderingar. Moderaterna sköter det åt dem. Men detta gör också att förflyttning i Moderaternas egen politik och kommunikation sker.
Förra veckan, när rapparen Einár blev skjuten, kommenterade Ulf Kristersson detta såhär: ”Det här numera kan drabba vem som helst. Människor som befinner sig mitt i bostadsområden där helt vanliga familjer bor”. Skjutningen skedde i Hammarby Sjöstad, ett område där det främst bor vita höginkomsttagare. Det är alltså synen moderatledaren har på saken, att det förfärliga är att det kan ske även där och inte bara i förorterna där det redan skett otaliga gånger.
Ordvalet ”vanliga familjer” har påpekats av många, och det är just där Kristerssons sanna människosyn skiner igenom. Familjerna i förorterna är, vadå, ovanliga? Och varför är de ovanliga? För att de inte i samma mängd är vita och höginkomsttagare? Även om det var en olycklig felsägning så säger det något om vilka M värnar. Vilka väljare (och vilka liv) som spelar mest roll.
De senaste veckorna har det pågått en dum debatt om ordet ”blåbrun”, som är färgen det nya högerblocket i svensk politik tillskrivits. Höger är blått, extremhöger är brunt. Så det debatten egentligen rör är huruvida man fortfarande kan kalla Sverigedemokraterna för ett extremt parti. Med tanke på uttalandet om ”vanliga” familjer kan man snarast tänka sig att det snarare är M som blivit brunare än SD som blivit blåare.
Det är exakt såhär normalisering av extrema åsikter går till. Och när något är normaliserat är det förstås inte längre extremt. Extremt är något i relation till andra saker. Så på sätt och vis har Moderaterna rätt i att SD inte längre är så extrema. M har nämligen själva förflyttat sig så nära SD att dessa partier inte är vidare olika.
Men bara för att rasism normaliseras upphör inte rasism att vara rasism. Detsamma gäller främlingsfientlighet, islamofobi, klassförakt, och allmänt kassa värderingar. Och utifrån rådande politiska läge är det självklart att M ska samarbeta med SD. Varför inte gå hela vägen och slå ihop partierna? De tycker ju ändå typ likadant.
Moderaterna tar sina egna väljare för givet. Allt fler börjar reagera på hur det tidigare rumsrena Moderaterna börjat uttrycka sig och kommunicera. Men 2018 gick Moderaterna till val på något helt annat. Det är ett misstag av M att tro att alla deras väljare från förra valet villkorslöst ska fortsätta rösta M, när deras retorik och värderingar hela tiden kommer närmare SD – ett parti som M lovade att de inte skulle ha att göra med innan valet 2018.