Det här året har det gått upp för de flesta varför vi har en stark välfärd i Sverige. Varför vårt land under hundra år prioriterat välfärden när andra länder av tradition haft lägre skatter men då också sämre och mer ojämlik sjukvård, skola, och äldreomsorg. När kriget mot corona var som störst i våras fanns det därför få personer som tyckte att vi borde dra ner på sjukvården i Sverige. Snarare vittnade opinionen om det motsatta.
På de håll där välfärden fallerat under året har det gått att koppla till otrygga anställningar, vilket gjorde att bland annat tim-vikarier inom äldreomsorgen i Stockholm kommit till jobbet sjuka. Detta har gjort det uppenbart att trygga anställningar inom vård- och omsorg är direkt kopplat till tryggheten för de människor som dessa förväntas ta hand om. Den kopplingen hade man förstås kunnat göra ändå, men corona-viruset har gjort det särskilt tydligt.
Det denna pandemi även har gjort är att den förändrat mångas syn på vad det offentliga ska garantera. Vad som är kommunens, regionens, och statens uppdrag. När liberala tankegångar var som störst och färgade opinionen som mest var skattesänkningar absolut att föredra före vårdgaranti.
Företagen kräver ekonomiska stödpaket. Med rätta, ska tilläggas. Men näringslivets lobbyister som nu tycker att regeringen inte gör nog för att hjälpa ekonomin är samma som en gång menade att staten skulle lägga sig i så lite som möjligt och låta marknaden sköta sig själv. Sådana ord hör man inte många yttra nu för tiden.
Allt vi ser som just nu hjälper oss i det mörker som pandemin lagt över oss, det är klassisk socialdemokrati. Allt ifrån en stark välfärd, till trygga anställningar, och stöd till företagen. För i ett socialdemokratiskt Sverige har staten kraft mot situationer av den här typen.
Det betyder inte att allt gått perfekt. Men dessa idéer har å andra sidan inte haft riksdagsmajoritet på väldigt länge. Alla regioner utom en (Västerbotten) styrs av blåa majoriteter. Det påverkar också hur vi klarar oss. Vilka val vi gör när vi röstar på politiska partier har aldrig tidigare varit så uppenbart kopplade till hur vi sedan klarar oss i kris. För Sverige har inte haft en sådan här kris tidigare i modern tid.
Prognoserna för hur länge vi faktiskt kommer att leva i den här krisen varierar. Förhoppningsvis är vi ute ur den nästa år, åtminstone så att situationen är mer hanterbar. Men då ska vi inte heller glömma vikten av en stark välfärdsstat när vi senare går och röstar. Om två år är det val igen, och då behöver vi minnas vad det var som vi både förväntade oss skulle fungera, och vad det var som brast.
Det är tydligt nu att svenskarna vill att det offentliga faktiskt garanterar vissa saker. Lägger sig i vissa saker. Kommer med svar och lösningar. Inte bara passivt ser på medan marknaden ska lösa våra problem. Det vi känner inför att mormor får (eller inte får) bästa möjliga vård - det är politik. När vi undrar över vad som ska ske om jag ringer chefen och säger att jag är sjuk och måste stanna hemma, är också politik. Hur väl företagen klarar sig ur krisen är sannerligen politik. Även om näringslivets lobbyister skulle hävdat annorlunda för tio år sedan.