I tisdags träffade jag LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson under hans besök i Luleå.
Det blev tal om LO:s jämställdhetsbarometer för 2017 som presenterades samma dag och påminner om köns- och klassorättvisorna i det svenska samhället
Det är fortfarande stora skillnader mellan män och kvinnor, liksom mellan arbetar- och tjänstemannayrken.
I rapporten använder LO begreppet faktisk månadslön, vilket tar hänsyn även till tjänstgöringsgrad.
Den genomsnittliga faktiska månadslönen för en arbetarkvinna blir då 18 480 kronor, eftersom så många jobbar deltid.
Det ska jämföras med en man i arbetaryrke som tjänar 25 024 kronor i månaden. För en man i ett tjänstemannayrke är den faktiska månadslönen 40 704 kronor.
Dessa stora löneskillnader påverkar hela livet.
Pensionssystemet är könlöst. Men eftersom kvinnor både har lägre löner och arbetar mer deltid blir pensionen lägre än för män.
För många lågavlönade undersköterskor och handelsanställda, som arbetat deltid en stor del av livet, kan den första pensionsutbetalningen bli rena chocken.
Det handlar inte heller om några små grupper som berörs. Många kvinnor har högst osäkra villkor på arbetsmarknaden.
LO-rapporten visar att det är bara 4 av 10 kvinnor i arbetaryrken som har en tillsvidareanställning på heltid!
Sådana här krassa fakta finns anledning att påminna om nästa gång som Jan Björklund (L) eller Annie Lööf (C) snackar om att lägstalönerna måste sänkas.
Det är en politik som skulle förstärka löneklyftorna på arbetsmarknaden och leda till att ännu fler kvinnor fick svårigheter att spara ihop till en anständig pension.
Det skulle slå stenhårt mot hotellstäderskor, servitriser, butiksanställda, undersköterskor och andra redan lågavlönade grupper på svensk arbetsmarknad.
Om detta borde vi också tala en del denna 8 mars, Internationella Kvinnodagen 2018.
Under de senaste avtalsrörelserna har det visserligen skett en viss utjämning av lönerna mellan män och kvinnor. Låglöne- och jämställdhetssatsningar, liksom extrapengarna till undersköterskorna 2016, har gett resultat.
Men LO-rapporten visar att det återstår massor att göra innan vi kan tala om en jämställd arbetsmarknad.
Vid mötet i Luleå tryckte Thorwaldsson hårt på vikten av arbetsgivarna organiserar arbetet så att även kvinnor får fasta heltider.
"Vi kräver att de politiskt styrda arbetsgivarna i världen ska erbjuda fasta heltider", underströk han.
Det finns skäl för kommunalråd, regionråd och alla chefstjänstemän i den offentliga sektorn att lyssna, om inte av andra skäl så av ren självbevarelsedrift.
Det finns stora personalbehov inom vård och omsorg. SKL räknar med att det behöver nyrekryteras över en halv miljon välfärdsarbetare under det närmaste decenniet.
Det kommer emellertid att bli svårt att locka ungdomar om det är en sektor som förknippas med låga löner, ofrivilligt deltidsarbete, delade turer, osäkra anställningsformer och annat otyg – och då blir de omöjligt för politikerna att klara kvaliteten i vård och omsorg.
Därför gäller det att alla lokalt och regionalt förtroendevalda tar personalpolitiken på ordentligt allvar inför framtiden.