Erdogan har direktlinje till Putin, Trump och Merkel främst på grund av landets geografiska läge. Han är inte en speciellt skicklig politiker men däremot är han skicklig på att utnyttja sitt patos och människors känslor. Under honom har Turkiet förändrats starkt och i en allt mer antidemokratisk riktning.
Inbördeskriget mot kurderna pågår lågmält med militär bevakning av städer i östra delarna av landet, bombningar av gerillafästen samt poliskontroller och otaliga gripanden. I det här landet finns ingen yttrandefrihet eller rättssäkerhet längre. Det är sedan länge som man ligger på topplistan över länder med flest fängslade journalister.
Det är få gånger som man med spänning följer ett kommunalval utomlands, men resultatet från söndagens lokalval i Turkiet är spännande då det säger så mycket om läget i landet. Erdoğans parti AKP har i flera år seglat på en ekonomisk uppgång som inneburit stora infrastrukturprojekt som broar över och tunnlar under Bosporen, ny flygplats och tusentals nybyggda hus i miljonprogramstil. Byar som stödjer honom har dessutom fått elektricitet, fotbollsplaner och nya vägar. Vad mer kan man behöva?
Men nu när ekonomin har fallit makthavarna ur händerna så visar det sig att människorna allra främst behöver mat. Priserna på lök och potatis har tiodubblats det senaste året medan lönerna står still. Inflationen ligger på 17 procent och ingen vet hur djupt man kommer sjunka innan det vänder. Och ingen verkar veta hur det ska vända, allra minst presidentens svärson som är finansminister utan vare sig utbildning eller erfarenhet.
I landet gror missnöje, inte minst över alla de flyktingar som man huserar. En tidigare militäroperation som handlade om att invadera kurdiska områden i Syrien för att skapa plats för flyktingar att återvända “hem” fick stort stöd bland de patriotiska delarna av befolkningen. I ett land utan fri media är de många.
Tillbaka till lokalvalet. De tre största städerna: Istanbul, Ankara och İzmir förlorar AKP.
I Ankara var det 25 år sen någon annan styrde. Nu vill det styrande partiet överklaga resultatet och frågan är om de gör det via rättegången, fängelset eller bulldozern? Det Erdogan helst av allt vill är att vinna folkets popularitet och därför är han kluven nu: ska han överklaga, eller ska han acceptera förlusten?
Att det är så tyst från maktcentrat tyder på interna stridigheter. Erdogans egen resa till presidentposten började faktiskt just i lokalvalen när han 1994 blev borgmästare i Istanbul. Därför är den kosmopolitiska miljonstaden extra viktig för honom, “Den som vinner Istanbul vinner hela Turkiet” sa han själv vid sin seger för 25 år sedan.
Segraren nu heter istället Ekrem Imamoglu och leder det tidigare styrande partiet CHP - de står för sekulära värderingar och en stark välfärdsstat. Tyvärr har de också sin historia av att förtrycka landets minoriteter, men kanske har man vänt blad? I det här valet var det kurdernas röster på CHP som avgjorde till deras fördel.
Ett som är säkert är att det här kommunvalet bådar om att sista ordet inte är sagt gällande Turkiet - otroligt viktigt för alla som önskar efter en lite lugnare värld. AKP:s krig mot oppositionen, kurder, press- och yttrandefriheten och kvinnors plats i det offentliga rummet kan förhoppningsvis få ett slut.