Kanske var det en surhet mot sin egen före detta partiledare Gudrun Schyman som fick Vänsterpartiet att muttra. Eller var det kanske Miljöpartiets krossade självbild i att inte längre vara det självklara alternativet för den unga, hippa väljaren. Eller så var det frustrationen hos Socialdemokrater som visste att problemet inte var en brist på feministiska partier i riksdagen, utan att dessa inte hade makten.
Oavsett, var uppmuntran till taktikröstande ingenting de rödgröna tjänade på. Det kändes mest desperat. Men det gjorde inte orden om bortkastade röster mindre sant. I slutändan kastades mer än tre procentenheter av vänsterrösterna bort på ett parti som inte tog del av mandatfördelningen i riksdagen. Dessa progressiva väljare kommer inte göra om samma misstag i år igen.
Det är inte särskilt troligt att Socialdemokraterna lyckas fånga upp dem. Socialdemokraternas hårdare ton i asylpolitiken gör det omöjligt för dessa väljare att rösta S. Det har dock varit tydligt från sossarnas sida sedan valstrategin presenterades att det inte heller är den befintliga vänsterns väljarkår man fiskar ur, vilket ju på något vis är rimligt när vänsterblocket som helhet behöver växa.
Miljöpartiet går det knackligt för. De har behövt kompromissa sedan de satte sig i regeringsställning. Ett litet parti som miljöpartiet bör inte ha mer inflytande än vad som är proportionerligt. Men får de inte igenom ens sina viktigaste hjärtefrågor i regering, då är det svårt att motivera för väljarna att få förnyat förtroende.
Men sedan har vi Vänsterpartiet. Det går att säga mycket om V, men om det är något Vänsterpartiet är, så är det pålitliga. När alla andra pratar om kostnader för människor pratar de om människans värde. En tydlig rättvisepolitik där de som har mest också bidrar mest. Det är samma politik som förts sedan partisprängningen, men det känns på något vis nytt och härligt när partiets ordförande Jonas Sjöstedt talar om det.
I sitt tal i Almedalen igår kväll sa Sjöstedt själv, rätt kaxigt, att Vänsterpartiet ser ut att gå mot sitt bästa val på länge. Det är sant, och det är väldigt upplyftande att lyssna på en vänsterledare med självförtroende. Kanske har vänstern i Sverige fått ny kraft och styrka i att debatten rört sig så långt åt höger i många frågor?
Det var inte bara en önskan om en politik med mer fokus på jämställdhet som fick så många väljare att kasta bort sina röster på F! för fyra år sedan. Det fanns också en längtan efter en ny, fräschare paketerad vänster. Den visar Vänsterpartiet äntligen upp att de kan vara, och det behövs sannerligen i den svenska debatten idag.
kata.nilsson@pt.se