Man skulle kunna fråga nästan vilken socialdemokrat som helst, och ändå få samma svar: En av de viktigaste anledningarna till att man röstar rött, är att man vill se klyftorna mellan olika samhällsgrupper minska. Vi vill ett jämlikare, ett rättvisare samhälle.
Det handlar inte bara om ekonomiska klyftor. Det handlar om att utjämna skillnader i hälsa och förväntad livslängd, lika mycket som det handlar om skillnader i livschanser och möjlighet till en livslång utveckling.
Det handlar också om att vi inte ser dessa skillnader som någonting individuellt eller självförvållat. Vi ser, och vill göra någonting åt, att människors inkomster, deras utbildningsnivå och till och med deras förväntade livslängd avgörs av faktorer som är gemensamma för olika grupper och utanför deras kontroll. Vi kanske är fria, men det som händer med vår frihet är beroende av en hel rad olika strukturer.
Vilken del av landet du bor i, vad dina föräldrar jobbade med, ditt kön och till och med var dina föräldrar kommer ifrån påverkar vilka möjligheter du har i det här landet. Och kanske går det inte att ändra på allt det här – men socialdemokratins kärna och själva existensberättigande är att försöka göra så mycket man bara kan i den riktningen.
Och om det ofta ligger en viss tyngdpunkt på den ekonomiska sidan av ojämlikheten, så är det inte för att pengar är det bästa måttet på jämlikhet – det är för att pengar i det samhälle vi lever i påverkar alla andra områden av livet; en jämlikare inkomstfördelning betyder också ett jämlikare samhälle på många andra sätt.
Det är i ljuset av det vi måste se frågan om en delad eller individualiserad föräldraförsäkring. Det handlar inte om vem som är hemma med barnen under deras första år – det är en fråga om storskalig ekonomisk rättvisa, och absolut ingenting som har på köksbordet att göra.
Motståndarna till en individualiserad föräldraförsäkring är inte dumma – de argumenterar inte längre utifrån att vi bör bevara traditionella familjemönster eller att modern av biologiska skäl är bättre på att ta hand om barnen. De hävdar att ett mer jämställt försäkringsuttag är önskvärt, men att en förändring av lagstiftningen skulle vara ”ett alltför stort ingrepp i individernas sätt att planera sina liv.” De menar att en omreglering skulle vara en sorts överförmynderi.
Det är en listig argumentation, eftersom den bortser helt ifrån de omfattande, generella konsekvenserna ett ojämställt försäkringsuttag har: Kvinnors ökade frånvaro från arbetet under de allra mest produktiva åren, de år då de allra flestas karriärer tar fart, är en helt avgörande faktor till att kvinnors livsinkomst är och förblir lägre än mäns. Och i stället för att diskutera just det, kommer diskussionen att handla om familjernas rätt att välja och att storpolitiken börjar leka mamma-pappa-barn.
Det finns flera anledningar till att det ofta blir just kvinnan i ett nyblivet föräldrapar som stannar hemma mest med barnen. En del av dem är kulturella – men än viktigare är de ekonomiska: När män redan från början har högre lön än kvinnor, blir det en kännbar förlust att låta dem vara hemma med barnen. Det handlar om tusenlappar – och det är en effekt som förstärks för varje föräldraledighet och för varje barn.
Vi kan välja att bortse ifrån det, införa en pappamånad till och hoppas att folk bättrar sig. Då måste vi acceptera att kvinnor har en lägre livsinkomst och att de kvinnliga fattigpensionärerna blir allt fler. Vi kan också välja att göra någonting åt det, och med en enkel åtgärd göra väldigt mycket för jämlikheten i vårt land.