Sådan ser också den svenska samhälleliga cirkeln ut, efter hundra år av socialdemokrati. Vi i Sverige lämpar inte över på den enskilda individen att stanna hemma med ungarna, delvis för att ingen ska behöva begränsas i sin karriär för att hen också vill bli förälder, men framför allt för att vi inte tjänar på att folk som kan arbeta inte gör det.
När du blir sjuk finns vård. När du blir gammal finns äldreomsorg. Blir du av med jobbet finns arbetsförmedling. När någonting bara helt plötsligt inte går som man tänkt sig finns det alltid ett eller flera trygghetssystem. Det är så det svenska samhället fungerar, på grund av den socialdemokratiska idén om att ett starkt samhälle ger starka individer.
Så varför har miljöpolitiken inte lyckats hänga med på samma spår? Hur kommer det sig att vi aldrig skulle säga “Jaha, är du cancersjuk? Det får du som individ lösa på egen hand, testa träna, vara ute i naturen och äta mer grönkål!” men att vi säger “Jaha, är planeten sjuk? Det får du som individ lösa på egen hand, testa att ta bilen mer sällan, äta ekologiskt, och dra ner på din personliga energiförbrukning!”
Och varje gång man går in i den typen av diskussion blir man alltid lite skuldbelagd. För att man tagit bilen till Konsum och köpt icke-ekologiska bananer. Det är helt sant att det vore bra om alla gjorde mer för att vara miljövänliga. Men det vore också bra om fler människor tränade och åt grönkål men vi kan väl alla skriva under på att vi inte skulle skuldbelägga någon som drabbats av en svår sjukdom för att hen inte gjort de sakerna?
Klimatet behöver helt enkelt vävas in i och ha sitt egna trygghetssystem inom det vi ser som offentligt intresse. För om planeten mår dåligt spelar det inte så stor roll hur bra varken samhällets ekonomi eller individerna i den mår, för vi spolas ändå bort när flodvågen kommer. Och då, så som miljödebatten ser ut idag, kommer vi antagligen skuldbelägga våra grannar för att de inte byggt sin egen livbåt.
I början av veckan kunde vi läsa i Piteå-Tidningen om hur skotrar släpper ut mer koldioxid än inrikesflygen. Det får givetvis skoteråkare att bli sura och känna sig påhoppade, och de annars så påhoppade flygresenärerna att tänka “Då är det lugnt, vi kan fortsätta flyga”. Men varför ska alltid någon vara den som är påhoppad?
Är vi inte alla mån om att ha kvar planet, djur och natur? Utöver att vi gillar att jobba och köpa saker är att bo på planeten Jorden också något vi alla gillar att göra. I Annika Norlins låt “Arktiska oceanen” sjunger hon: “Dricker kaffe på en frusen is, knaket under skotern, och solen som står helt högt - om detta inte finns kvar så vet jag inte vad jag gör”.
Och precis så är det. Och eftersom vi inte vet vad vi gör om den frusna sjön och planeten i allmänhet inte finns kvar, och vi uppenbarligen inte vet hur vi ska hantera det faktum att de snart inte gör det (förrutom att typ cykla dit vi ska lite oftare), kanske det är dags för en seriös klimatpolitik som intar ett helhetsperspektiv, så som de socialdemokratiska idéerna alltid gjort.
För att ekorrhjulet ska kunna fortsätta snurra är det fundamentalt viktigt att ansvaret för den gröna omställningen flyttas bort från individen och över på samhället, politiken och företagen. Det borde vara huvudfrågan inför vårens EU-val, och socialdemokratin måste bli än mer högljudd i den debatten.