Det är en attraktiv dröm många av oss har. Att vi någon gång ska klättra i samhällskedjan, tjäna bra med pengar, och kunna unna oss allt det där vi drömt om. Baksidan av den retoriken är ju att den indirekt säger att alla låginkomsttagare har sig själva och sin egen lathet att skylla för att de inte själva lyckats bli rika, istället för det kapitalistiska systemet.
“Jag är minsann inte någon lat fattiglapp, jag jobbar hårt för mina pengar” gick tugget i medelklassen, och således skapades en spricka mellan de vars inkomst var dålig och de som tjänar halvbra. De allra mesta skattesänkningarna hamnade givetvis varken under- eller medelklassens fickor, utan i kapitalisters redan feta plånböcker.
Det kom direktiv inom partiet att slopa pärlhalsbanden, för folket gillar politiker som det går att identifiera sig i. Istället för att vara partiet för den uppenbara överklassen blev ett smyg-aktigt klassförakt den satta kulturen, och det funkade. För inte ens de som befann sig på samhällets botten ville identifiera sig som samhällets botten.
För samhällets botten var en belastning. Allt skattepengar gick till, all form av utjämning, all välfärd vi i Sverige så länge strävat efter ska vara jämlik och inte beroende av en människas inkomst, blev ett samhälleligt besvär. Och ingen vill ju vara till besvär. Mycket hellre vill man ju föreställa sig en potentiell framtid som miljardär. Även om det aldrig kommer hända, och under tiden man drömmer befäster man systemet som ökar ojämlikheten.
Det var en ganska genial strategi. I åtta år. Sedan började folk genomskåda den allt mer, Sverige fick ett maktskifte, och Moderaterna fick en intern kris. Moderaternas forna kompisar, Centerpartiet och Liberalerna, valde en annan riktning och ingick i samarbete med Socialdemokraterna. Igår presenterades statsbudgeten, och trots att mycket gott kom i den så fick de borgerliga partierna C och L bland annat igen en slopad värnskatt, med andra ord skattesänkningar för de allra rikaste.
Detta gjorde Expressen en nyhet på att de allra rikaste skulle få skattesänkningar, och frågat en undersköterska vad hon tyckte om det. Hon hade svarat att rimligen kan de som har mycket pengar betala lite mer än de som inte har lika mycket pengar. Ett resonemang som inte borde vara kontroversiellt.
Detta fick den tidigare moderata riksdagsledamoten och riskkapitalisten Gunnar Axén att ryta ifrån på twitter, och Axén skrädde inte orden. “Den egoistiska parasiten till undersköterska som uttalar sig borde skämmas. Ingen har rätt att sko sig på någon annans arbete.” löd tweeten, som talar om ett och annat.
För det första säger det att Axén är omedveten om att vara kapitalist per definition innebär att anse att det är okej att sko sig på andras arbete. För ingen kan bli miljonär utan det hårda arbete människor under en i samhällskedjan utför. Det var det Reinfeldt så fiffigt kringgick genom att prata om människors hårda arbete som något som förtjänade skattesänkningar.
Det andra det säger är klassföraktet är tillbaka. Det finns ingenting smygande över det längre, det är där i sin renaste form. Frågan är om det kan finnas något bra med att Moderater numera visar sitt rätta jag, eller om det enbart är skrämmande hur rika människors förakt mot fattiga kan få lov att ta uttryck i ord som “parasit”.