Jag gillar färg och glitter. Folk kan tro att det är för att jag bara vill vara fin, men det är snarare för att jag vill känna mig obegränsad i den plats jag tar. På grund av mina kläder kan jag dock uppfattas som rätt överdriven, och kanske ytlig. Men jag vet att om jag bär kläder som ögat dras till, blir jag den första personen någon ser i ett rum, och därmed minnesvärd även i det kloka jag senare säger. Hur jag klär mig handlar inte om att få ytlig bekräftelse. För mig handlar det om att kräva uppmärksamhet.
Jag vill däremot inte att någon ska tro att min utstyrsel är allt jag är, eller att bry sig om sitt yttre är samma sak som att vara ytlig. Den senaste veckan har jag dock spenderat i ytlighetens mecka (Stockholm) och höll kanske på att glömma bort poängen. Även om Piteå väckte mig ur hypnosen direkt när jag kom hem igen.
Jag har hela veckan struttat runt på gatorna i huvudstaden i färgglada klänningar och klackar, gått på fika, mingel, afterwork. Egentligen är det bara möten, men det heter inte så i Stockholm. Det är trevligt. De allra flesta politiska tyckare i det här landet bor i Stockholm och det är både bra för mig att höra deras perspektiv på saker, och nyttigt för dem att höra mina. Jag har helt enkelt ägnat mig åt det där ordet jag hatar. Nätverkande.
Att gå på en massa tillställningar i Stockholm har gett mig extra mycket att fundera över det här med kläder. Jag kanske blivit lite ytlig denna vecka rentav. Men igår kom jag tillbaka till Piteå. Jag tog på mig mina kläder som vanligt och gick ut till min bil. Och insåg att just det, den har stått under bar himmel i en vecka. Så iklädd klänning, strumpbyxor, päls, klackar och mössa med paljetter skottade jag fram min gamla Saab och kom svettig en halvtimme sen till ett möte.
Eftersom hur vi klär oss påverkar bilden av oss måste jag medge att bilden av mig inte var toppen just då. Vem som helst av mina grannar som råkat kolla ut genom fönstret måste tänkt att där har vi en riktigt oklok, ytlig storstadstjej. Vem är bruden som skottar fram sin bil klädd sådär, liksom? Men för mig var detta en reality-check. Ett stärkande ögonblick där jag mindes alla mina sidor, inte bara det yttre, som jag inser i efterhand att jag låtit vara alldeles för centralt under veckan innan.
“Vilken klänning ska jag ha på det där mötet?” är en för mig viktig fråga. För jag kräver hela mötets uppmärksamhet. Men i Piteå är “Hur tar jag mig dit?” en lika viktig fråga när bilen är insnöad och man ska vara på en viss plats en viss tid. Det fanns liksom två alternativ, skotta eller inte skotta. Och även om jag inte var så bra klädd för uppgiften, så genomförde jag den. Vilket jag, förlåt, misstänker att få ytliga storstadsbor hade gjort.
Därför är jag tacksam över att det är här uppe i Piteå jag har min vardag, inte där nere. För det yttre kan som sagt ge en uppmärksamhet, få folk att stanna upp och lyssna. Men det viktiga är att veta vad man har att säga. Och min röst och mina perspektiv på verkligheten kommer från norr, inte Stockholm. Även om jag en vecka per år kan låta den höras även där. Och för att höras är det bra att synas. Men det yttre kan aldrig tillåtas vara det centrala, det är då det övergår i ytlighet.