Kristdemokraterna har nu meddelat att de är beredda att samtala med samtliga partier om alla politiska frågor. Det låter ju bra, men vad detta egentligen betyder är att KD är beredda att samtala med Sverigedemokraterna även i de frågor där SD är allra mest kontroversiella, som i flykting-, invandrings- och kulturfrågor.

Sverigedemokraterna är ett parti som många numera tycker borde ha inflytande över svensk politik, enkom för att stödet för dem ökat. Det är någon slags gräddfil som bara finns i ett alternativt SD-universum, eftersom många partier genom tiderna haft högre väljarstöd men ändå hållits utanför inflytande, exempelvis Socialdemokraterna under åren då Moderaterna styrde landet ihop med KD, Liberalerna och Centerpartiet.

För det andra är SD ett parti som grundades av svenska nazister och vars ideologi hotar flera av de svenska idealen som exempelvis yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är av det skälet de flesta svenska partierna inte vill ha med SD att göra.

Kristdemokraterna har gjort en resa det senaste året. Förra hösten sa partiledaren Ebba Busch Thor (KD) att samarbete med SD inte var tänkbart ens de kommande tjugo åren. Redan där måste man ju höja ögonbrynen över att hon ändå satte en tidsgräns och inte bara sonika sa “aldrig” som resten av partiledarna.

Sedan, mindre än ett år senare, bjöd Busch Thor in Jimmie Åkesson (SD) på lunch i politikerveckan i Almedalen. Busch Thor menade att hennes väljare nog skulle ha förståelse för att de tidigare nämnda två decennierna bara tog tio månader. 

Nu är alltså beskedet att KD kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna om precis allt. Detta besked kommer inte som en chock, men det är ändå intressant att titta tillbaka till tiden innan valet och konstatera att inställningen till SD gått från “nej” till “självklart” på väldigt, väldigt kort tid.

Samtidigt så hade Ulf Kristersson (M) möte med Jimmie Åkesson (SD) på sitt kontor förra veckan. Kristersson sa även han förra hösten att han inte skulle ha något med SD att göra. Sedan förlorade han valet, och Moderaternas desperation ökade väl i takt med Sverigedemokraternas opinionssiffror.

M vill självklart ha med SD att göra, men låter KD bana vägen för det för att minska sitt eget risktagande. Kristdemokraterna är som en plogbil Moderaterna hamnat bakom på vägen. De får det lättare att ta sig fram, om än det går långsamt. Det stora problemet som varken KD eller M reflekterar över är att de kör i fel riktning.