I den stora DN-intervjun den 10 december pekade statsminister Stefan Löfven (S) på vad som faktiskt sker i Sverige.
"Vi har en sjunkande arbetslöshet, en växande sysselsättning, en BNP-tillväxt som är nummer fyra i EU och en investeringstakt som också är fyra i EU. Allt detta är en bra grundplatta. Det är därför jag tar mig an det här med tillförsikt. Jag ser stora möjligheter för Sverige nu", förklarade statsministern.
"Nähä, det kan väl inte stämma", invänder den klentrogne. "Vi har ju kris, arbetslöshet, underskott och en asylinvandring som äter upp allt reformutrymme."
På borgerliga ledarsidor talas också om att vi måste hålla tillbaka reformkraven, luckra upp arbetsrätten och sänka lägstalönerna för att alla ska få jobb.
Men faktum är att svensk ekonomi växer. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg bruttonationalprodukten med 3,9 procent.
"Det är starka siffror ur ett historiskt perspektiv. Snittillväxten i Sverige de senaste 20 åren är cirka 2,5 procent", säger Annika Winsth, Nordeas chefsekonom.
Enligt SCB ser vi också en ökning av sysselsättningen. Antalet sysselsatta i åldern 15–74 år var 4 835 000 i oktober 2015.
Det är en ökning med 81 000 personer jämfört med oktober 2014, när landet fick dagens rödgröna regering.
Antalet arbetslösa har under samma period minskat med 40 000 personer till 349 000.
Även annan SCB-statistik stärker bilden av ekonomisk uppgång. Industrins orderingång växer.
Detaljhandeln ökar sin försäljningsvolym. Omsättningen i restaurangnäringen stiger. Nyregistreringen av bilar ökar.
Ska vi tro OECD finns det dessutom skäl att känna hopp om framtiden.
Enligt OECD:s konjunkturrapport väntas Sveriges ekonomi växa raskt med stöd av låga räntor och stigande löner, vilket kommer att lyfta konsumtionen och inflationen. Sysselsättningen fortsätter att växa och arbetslösheten sjunker.
Det betyder inte att allt är bra eller att alla svenskar har det bra. Men det finns ingen anledning att låta svartmålarna och mörkermännen stå oemotsagda.
"Sverige går som tåget", för att citera en rubrik i tidningen Affärsvärlden 9 november.
Men det innebär inte att regeringschefen Stefan Löfven kan sitta med armarna i kors.
Arbetslösheten går visserligen ned. Men vi kan se en fortsatt mycket hög arbetslöshet bland dem som är utrikes födda. Alltför många lever fortfarande på den ekonomiska marginalen.
I Aftonbladet den 10 november skriver politiska chefredaktören Karin Pettersson om Björn Elmbrants bok "Innan mörkret faller".
I den beskriver Elmbrant hur socialdemokrater och bondeförbundare – dåtidens centerpartister – kohandlade om den ekonomiska politiken på 1930-talet.
"Socialdemokraterna såg riskerna med den växande fascismen i kombination med ekonomisk kris och ökad arbetslöshet. Analysen stod på två ben, där demokratin var det centrala och ekonomin verktyget. Man enades till slut i en uppgörelse som förbannades till både vänster och höger, där båda sidor tyckte att viktiga intressen sålts ut. Vad Socialdemokraterna – och Sverige – fick var en ny ekonomisk politik som höll uppe efterfrågan. Men som framför allt minskade de sociala och politiska spänningarna", konstaterar Pettersson.
Karin Pettersson framhåller helt riktigt att Sverige skulle behöva något liknande i dag:
"Från Per Albin Hansson till Franklin D Roosevelt så har progressiva politiker begripit detta: rädsla kan inte resoneras eller för¬dömas bort. Den måste mötas med politik som faktiskt förbättrar männi¬skors liv ... Nu måste Stefan Löfven kalla till förhandlingar där den ekonomiska politiken ligger på bordet och driva ett program i linje med följande:
Människor som kommer hit måste få arbeta och bidra. Statliga beredskapsjobb bör införas för dem som inte kommer in på arbetsmarknaden på annat sätt."
Etableringen i det svenska samhället – och ersättningarna – måste helt enkelt kopplas till aktivitet. De nyanlända måste ut i arbetslivet så snabbt som möjligt.
Det är lika illa för en syrisk flykting att fostras in i ett passivt bidragsberoende som för en människa som bott i Sverige hela sitt liv.
Ett beredskapsjobb, plusjobb eller en traineeplats på ett äldreboende är – trots allt – bättre alternativ än att få ersättning för att bara gå hemma.
Den klassiska socialdemokratiska arbetslinjen måste gälla även i det nya Sverige.
Alla måste bidra utifrån sin förmåga och sina förutsättningar – om det ska fortsätta att gå bra för Sverige.