Förra veckan presenterade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna sitt gemensamma budgetförslag för Sverige. Detta är första gången SD är med och förhandlar och presenterar budget med mer etablerade partier men med tanke på Moderaternas och Kristdemokraternas snabba väg till Åkessons knä de senaste åren så kom det ju inte precis som en chock.
Inför valet 2018 sa Ebba Busch (KD) att ett nej är ett nej och att eventuellt samarbete med SD inte kunde vara aktuellt ”ens på tjugo år”. Tjugo år är förvisso en kortare tid än att säga ”aldrig” så dörren var utan tvekan på glänt redan då. Moderaterna var däremot stenhårda. Ulf Kristersson (M) satt med förintelseöverlevaren Hédi Fried och lovade henne att aldrig ha samröre med detta parti som grundades av nazister.
Det är svårt för Kristersson att slingra sig ur det nu. Att Liberalerna tidigare sagt att de aldrig skulle kunna ha med SD att göra och sedan ändrat sig till att vilja ingå i samma regeringsunderlag är förstås fortfarande chockerande, eftersom L kanske var det allra tydligaste partiet på högerkanten som tog avstånd från SD 2018.
Men Liberalerna har åtminstone (om man nu ska lägga ribban för högerpartiers löften så lågt att de riskerar att snubbla på den, men det är ju tyvärr där vi är) bytt partiledare sedan dess. Det var inte Nyamko Sabuni (L) som stod och sa nej till SD, det var Jan Björklund (L). Moderatledaren är samma person. Det är samma Kristersson som för tre år sedan lovade en förintelseöverlevare att inte ha med SD att göra, som den Kristersson som nu förhandlat med SD om budget.
Denna otroligt snabba vändning kom som sagt inte som en chock. Redan direkt efter valet visade det sig att M var redo att bilda regering med aktivt stöd av SD. Sverigedemokraterna har dock hela tiden varit tydliga med att de inte kommer att ge sitt stöd gratis. SD vill ha inflytande, annars kan de nöja sig med att vara i opposition. Vilket trots allt är en rimlig hållning, och något som M inte kan komma ifrån.
Detta blev särskilt tydligt när företrädare för de tre partierna stod i Aktuellt-studion förra veckan och Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson fortsatt försökte slingra sig från frågan om Sverigedemokraterna rentav kan komma att sitta i en M-ledd regering. Svantessons svar var att M vill bilda en borgerlig regering och att Sverigedemokraterna kommer vara en viktig del av underlaget. Inte supertydligt.
När Åkesson då fick följdfrågan hur han ser på att inte helt räknas in i en regering efter nästa val svarade han: ”Det beror ju på vem som bildar regering, jag är inte säker på att jag vill ha med dem i min regering heller”. Utöver att det är en rätt kaxig attityd sätter faktiskt Åkesson fingret på en fråga som ingen journalist ännu riktigt ställt till Moderaterna. Vad gör M om SD blir största parti i högerblocket?
Det är tämligen tydligt att M nog släpper fram SD nästan hur långt som helst. Det går inte att lita på att en M-ledd regering inte innehåller sverigedemokratiska statsråd. Men om Sverigedemokraterna blir störst då? Om det blir Åkesson som får uppdraget av talmannen att bilda regering, går Moderaterna då med på att ändå sitta i en sådan även om de själva inte får hålla i taktpinnen? Det måste vara nervöst att vara Ulf Kristersson just nu. Löften till förintelseöverlevare verkar inte vara så hårt hållna, men hans egen självbild då? Kan Ulf tänka sig en ministerpost med Jimmie Åkesson som statsminister?