Mamma köpte en prydnadstomte när hon var här och hälsade på i oktober. Den stod framme tills hantverkarna skulle komma och byta mina bänkskivor och köksluckor för några veckor sedan och jag stängde in tomten i städskåpet och den är officiellt bortglömd. Att jag ens skriver detta är egentligen mitt sätt att testa min mamma på om hon verkligen läser mina ledare när hon hela tiden säger hur duktig jag är.
Men min kusin i Arjeplog och hennes familj hade bjudit över mig på julmys nu i slutet av veckan så jag tänkte nåja, nog kan jag jobba veckans sista dagar därifrån. Det charmiga med den nya tekniken är att det ju faktiskt går att både läsa och skriva Piteå-Tidningens ledarsida från Arjeplog trots att det är många mil emellan.
Det är också på något vis charmigt att jag just denna gång valde att ta bussen istället för bilen till Arjeplog, och att just när jag hade satt mig på bussen får frågan om jag kan tänka mig att kommentera talmannens nya plan i Studio Ett i radion och jag säger ja men då får det bli över telefon för jag är inte i närheten av något radiohus just nu.
Att bussen skumpar och brummar har jag förståelse för, men det blir ju lite tjorvigt när man ska försöka höras bra i radion. Vi ska vara framme i Arjeplog halv sex och sändningen kommer vara klockan fem. Det bästa hade varit att kunna kliva av bussen, inser jag, och i tyst miljö kunnat besvara frågorna och bemöta motargument från moderaten som också är inbjuden att prata.
Så jag frågar busschauffören om han kan släppa av mig i Radnejaur, för jag vet att min kusin kan hämta mig där och vi borde vara där prick klockan fem. Inga problem säger han, men vi hamnar bakom en plogbil. Jag inser att vi kommer bli sena och att det inte är någon poäng att hoppa av innan Arjeplog.
Jag bygger istället ett, vad jag anser, rätt så ljudisolerat tält med hjälp av min enorma vinterjacka som egentligen är tänkt att hålla minusgrader ute. Där under sitter jag, förbannar att jag inte tog bilen, och försöker att inte låta disträ i riksradio när jag säger att Annie Lööf måste sluta säga nej och börja vara konstruktiv för Sverige behöver faktiskt en regering, samtidigt som jag hör en unge som såklart varit tyst hela vägen från Piteå men som just dessa fem minuter väljer att gallskrika.
Och sedan är Studio Ett över och kanske tänker de att den här Kata Nilsson bjuder vi inte in igen men jag är framme i Arjeplog och bli hämtad av min kusin på busstation, kommer till huset där de bor och de har pyntat så fint med gran och ljusstakar och äntligen infinner sig något slags julstämning även hos mig.
Livet som politisk redaktör på Piteå-Tidningen ska ta mig tusan inte vara något annat än att sitta på en buss på väg till Arjeplog med riksmedia i telefon och en plogbil framför oss som gör att jag måste gömma mig under min jacka för att låta okej. Och det är både charmigt och kaos, och jag hade inte velat ha mitt liv på något annat vis.