Det var artisten Josefin Nilssons förklaring till varför hon påbörjat en bok om misshandeln som hon under flera år utsattes för av den skådespelare hon hade en relation med. Det är systern och Ainbusk-kollegan Marie Nilsson-Lind som skrivit ner samtalet och läser upp det i Anna-Carin Stenholm Pihls dokumentär ”Älska mig för den jag är” som, med rätt, väckt starka reaktioner.
Josefin Nilssons sångröst ligger som ett vackert soundtrack genom hela filmen. Men den historia som tecknas är inte vacker. Genom vänner och kollegor får vi veta hur Josefin Nilsson blir kallad grisfarmarfitta, ful och fet av skådespelaren.
Han kastar in henne i väggen, tar stryptag, skär upp blödande sår med en kniv, sparkar och slår så mycket och så hårt att hon tvingas operera in en ny ryggrad i titan. Han försöker bryta sig in i hennes lägenhet och hotar henne till den grad att hon under en tid får livvakt. ”Hon tappar hår, självkänsla och självklarhet inför livet” berättar systern Marie Nilsson-Lind.
Skådespelaren dömdes till tre månaders fängelse för misshandel, olaga hot, skadegörelse och överträdelse av besöksförbud. En dom som sedan hovrätten mildrade till villkorlig. Det visar att det inte straffar sig för män att hata kvinnor.
Historien visar också på den dubbelmoral som genomsyrar synen på mäns våld mot kvinnor och sexualbrott. För trots det alldeles för låga straffet blev skådespelaren faktiskt dömd. Något som hans arbetsgivare vetat om, men ändå får han fortsätta stå på scener och medverka i filmer. Jag tycker inte att brottslingar nödvändigtvis ska bli straffade för all framtid, det är en förutsättning för en fungerande demokrati. Men hur kommer det sig att folk i branschen så gärna ser förbi när det är just män med makt som begår brott mot kvinnor?
Regissören Hannes Holm berättar i ”Älska mig för den jag är” att han försökte få folk i branschen att agera, men ingen ville lyssna. Först nu, efter dokumentären, har Dramaten valt att ställa in föreställningar med skådepelaren. En dubbelmoral Dramaten tyvärr inte är ensam om; under metoo fick vi se både Svenska Akademin och stora mediehus besitta den.
”Älska mig för den jag är” aktualiserar "me too" också på andra sätt. En invändning mot "me too"-rörelsen var att det inte skulle vara rättssäkert. Folk hävdade att det är fult och fel att anklaga män som antingen redan avtjänat sitt straff eller aldrig blivit dömda.
Men den som resonerar så har missförstått "me too"; styrkan i rörelsen var aldrig att peka ut specifika personer. Styrkan var det kollektiva. Att vi kvinnor på riktigt förstod att vi inte är ensamma om det vi har blivit utsatta för och att vi tillsammans kan ta oss igenom det. Men övergrepp kräver förövare och det är därför inte konstigt att de fanns med, namngivna eller anonymiserade, i våra berättelser.
Josefin Nilsson gick bort 2016, 46 år gammal. Hon fick inte vara med om "me too". Men hennes ord ”Om det är någon mening med någonting måste den här berättelsen ut” tar sönder alla argument om att det skulle vara något dåligt att berätta vad man varit med om.
Så berätta ska vi fortsätta att göra. 13 kvinnor per år beräknas dö till följd av mäns våld mot dem. Långt ifrån alla av dem kommer få filmer om sitt liv så som Josefin Nilsson nu fått. Så därför måste vi fortsätta berätta. Och ännu viktigare: lyssna, och tro, på de som berättar. Innan det är för sent.