Antidemokrater lever med en världsbild av att de själva har bättre koll på vad “folket” vill ha än folket själva. Valet är den absoluta mätningen på vad folk i Sverige vill, och det utfall valet gav var förvisso ett krångligt parlamentariskt läge men det var allt jämt en förkrossande majoritet som röstade på ett parti som på förhand sagt att de inte tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna.
Svenska folket vill inte att Sverigedemokraterna ska ha inflytande. Och inför gårdagens statsministeromröstning var det flera av de på nej-sidan som påpekade just det. Det snappade Jimmie Åkesson (SD) upp och sa själv i sitt anförande att “det inte är partiledare som avgör vem som ska ha inflytande, det är folket”.
Redan där möttes han av rungande applåder från sina partikamrater, som uppenbarligen är blint övertygade om att deras egna politik är politiken svenska folket vill ha, vilket kanske är en förväntad hybris från ett parti som ändå på så kort tid vuxit så pass mycket.
Men faktum kvarstår att Sverigedemokraterna bara samlade 17 procent i valet och kan således verkligen inte påstå sig vara vad “folket” vill ha. Eller jo, 17 procent av folket, absolut. Men deras analys av deras rätt till inflytande utelämnar helt det faktum att många av de andra partierna fick de röster de fick i valet just baserat på löftet om att aldrig ge SD inflytande.
Likt den nordiska motståndsrörelsens tirshor på Gotland i somras vill Jimmie Åkesson fortsatt förmedla att han och hans parti skulle ha någon slags djupare förankring i folket än vad andra partier har. Vilket i sig är antidemokratiskt, verklighetsfrånvridet, farligt och dumt.
Jimmie Åkessons höga häst når snart månen och man undrar om någonting någonsin kommer få honom att falla ner från den. Skälet till att Ulf Kristersson (M) röstades ner igår under statsministeromröstningen var just Sverigedemokraterna och den ovilja alla partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna känner inför att ge SD inflytande.
Jan Björklunds (L) anförande i samband med omröstningen var å andra sidan något av det bästa som yttrats av en liberal partiledare. Han sa bland annat att om det enbart hade handlat om Kristersson som statsminister hade inte bara Liberalernas riksdagsgrupp röstat ja, partiet hade dessutom tackat ja till att ingå i regeringen.
Men det var inte vad det handlade om, och det förmedlades av alla partier utom just M och KD, vars möjlighet att få makten i Sverige brändes av deras oförmåga att säga nej till rasisterna. Att riksdagen valde att fälla regeringsunderlaget som Kristersson la fram är fullt rimligt. Det är, enbart sett till hur valresultatet utföll, exakt vad svenska folket ville.