Förra veckan publicerade Dagens Nyheter en lång artikel om sprickan mellan regeringspartierna. I DN gick då att läsa att Socialdemokraterna anklagas för att bromsa alla klimatbeslut vilket gjort flera inom Miljöpartiet frustrerade, enligt källor.
Vidare handlar artikeln om olika frågor regeringspartierna varit oense i där det antingen krävts en kompromiss eller där det ena partiet fått ge med sig. Oftast handlar om beslut kopplat till klimatomställning som kan hota svenska arbetstillfällen. En ganska klassisk konflikt mellan miljöpartister och socialdemokrater. Socialdemokratisk miljöpolitik går ut på att möjliggöra en grön omställning för vanligt folk medan MP vill tvinga fram en omställning oavsett.
Dynamiken mellan regeringspartierna är kanske mest påtaglig för de närmast sörjande. Folk litar på att Socialdemokraterna klarar av att hålla Miljöpartiet tillbaka i frågor som rör landsbygd, utveckling och tillväxt. Det skapar förstås än mer frustration hos båda parter, men det är också en rimlig hållning. Socialdemokraterna är ett stort parti. Miljöpartiet är pyttelitet. På de områden partierna tycker olika och har svårt att kompromissa blir hierakin tydlig.
Små partier kan inte tro att de ska få precis som de vill. Miljöpartiet skumpar upp och ner runt riksdagsspärren på fyra procent, medan S håller sig runt trettio. Det är självklart att det större partiet får större inflytande över politiken i sådana samarbeten, så var det även i den borgerliga Alliansen som satt i regering mellan 2006 och 2014. Moderaterna fick mest.
Det är dock förståeligt att miljöpartister känner frustration inför situationen. Bland MP internt talas ibland om ”det socialdemokratiska översitteriet” som även sossar med säkerhet kan känna igen. För även om S är Sveriges största parti och största regeringsparti så ligger S som sagt på runt trettio procent. Inte femtio, vilket partiets självbild stundvis tycks antyda.
Sossar har ibland en tendens att drömma sig tillbaka till en tid då saker såg annorlunda ut och S kunde vinna val och få egen majoritet. Det skadar helt enkelt det socialdemokratiska partiets ego att ens behöva Miljöpartiet för att kunna regera. Men MP behövs, hur lite sossar än gillar det.
Det är inte troligt att något parti i Sverige någonsin igen kommer att nå egen majoritet i riksdagsvalet. Alla partier, från vänster till höger, kommer att behöva kompromissa för att ha inflytande. Samarbetspartners hittar man i de partier som tycker någorlunda lika som en själv, och så är det faktiskt med S och MP. Dessa partier har mycket gemensamt, även om det förstås är de områden de inte håller med varann som blir intressanta rubriker.
Eftersom S inte längre kan drömma om egen majoritet i riksdagen är det dock positivt för S att de tidigare blocken börjat på att luckras upp. När Centerpartiet och Liberalerna vägrade att stötta en Moderatledd regering som skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna och Januari-överenskommelsen således förhandlades mellan C, L, S och MP skapade detta ett nytt politiskt utrymme i svensk politik som möjliggör mer än bara 73 punkts-programmet.
När Miljöpartiet inte längre är S enda lilla parti att förhålla sig till behöver även MP förstå att det finns fler viljor än deras egna och sossarnas. Centerpartiet och Socialdemokraterna har mycket mer gemensamt på landsbygds- och tillväxtområdet än vad S och MP har. Det är upp till samtliga partier att förhålla sig till för att samarbete ska vara möjligt.