På sina håll i EU är valdeltagandet lågt. På många håll ligger det på endast dryga 30 procent. I Slovakien och Tjeckien kan man ifrågasätta om valresultatet ens ska anses giltigt, då valdeltagandet ligger på 13, respektive 18 procent. På andra håll, som Belgien och Luxemburg finns det ett stort intresse för EU-frågor och valdeltagandet ligger en bra bit över 80 procent.
För svensk del hamnar vi någonstans i mitten, både jämfört med andra länder och rent procentuellt. I valet 2014 röstade dryga 51 procent av svenskarna. Inför det stundande EU-valet nu i maj säger undersökningar som gjorts ungefär samma som resultatet blev 2014 – kring hälften av svenskarna har uppgett att man med stor sannolikhet kommer rösta i valet den 26 maj.
Hälften av oss kommer alltså inte att göra vår demokratiska plikt. Kanske för det känns oviktigt. En del kommer aktivt strunta i att rösta, som en politisk markering. I min inkorg såg jag ett pressutskick från Kommunistiska partiet, som i ett led till att uppmana till bojkott släppt en ”sexfilm” med budskapet att hellre ha sex än att gå och rösta. Spontan tanke är att det inte är ett motsatsförhållande, att antingen ligga eller gå och rösta. Inte minst eftersom förtidsröstningen öppnade förra veckan och håller på fram till valdagen. Hur som helst.
Många gånger kommer frågan upp om medias ansvar i att uppmärksamma Europaparlamentets politik och de svenska ledamöternas arbete. Ett slentrianmässigt svar till den blinda fläcken EU-politiken utgör i svensk mediebevakning är ”ja men det är bara lite långt bort och krångligt”.
Det stämmer. Till viss del. Men det handlar så klart också om val man gör som redaktör. Själv är jag en del av skulden. Det är alldeles för lite EU-politik på min egen ledarsida. Men samtidigt ifrågasätter jag relevansen av SVT att smälla till med en första partiledardebatt efter valet i Agenda för nån vecka sen, tjugo dagar innan Europaparlamentsvalet.
Det skulle ha varit en första EU-debatt i stället, med partiernas toppnamn som deltagare. Inte konstigt att så få svenskar anser sig ha ett intresse av EU-frågor, när till och med SVT värderar en inrikesdebatt i rätt inaktuella frågor högre än en EU-debatt i mitt i en valrörelse till parlamentet. Hur som.
Ungefär hälften av de röstberättigade i Norrlandslänen har uppgett att man med säkerhet kommer gå och rösta, enligt en undersökning gjord av Novus och beställd av P4. Men varför är siffran inte högre? Opinionen för att lämna EU sjunker men intresset för att kunna påverka EU verkar stå still. Trots att det är uppenbart att det faktiskt går att påverka, även fast känslan hos väljaren kan vara den motsatta.
Se bara på de senaste besluten om förslaget om begränsningar av hormonstörande ämnen som Socialdemokraterna drivit på för att genomföra, eller förslagen om schysta villkor i transportsektorn som nyligen gått igenom.
Däremot är det uppenbart att det är A och O vilka kandidater Sverige väljer att skicka iväg. Det krävs drivna politiker för att göra ett bra jobb. Det handlar om att skapa samarbeten och samarbetspartners, driva på för att opinionsbilda och sprida förslag.
Men med det sagt är det inga problem att också bara sitta av tiden. Få in ett saftigt arvode i slutet av månaden. Åka första klass mellan Sverige och Bryssel. Allt mot att man ska sitta i plenum och rösta. På nånting. Ungefär som Sverigedemokraterna gjort. Eftersom det är sällan röstningarna i Europaparlamentet granskas i svenska medier är det också sällan parlamentarikerna får stå till svars för besluten de varit med att ta, eller inte fatta.
Det är vi som väljer vilka kandidater vi vill skicka för att driva frågorna vi anser är viktiga för Sverige och EU. Antingen de som slentrianröstar och inte bryr sig om att sätta sig in i frågorna, eller de som faktiskt vill förändra EU till en bättre, jämlik union med fokus på klimatet och social rättvisa