I en debattartikel i NSD den 20 september tog två norrbottniska företrädare för fackförbundet IF Metall till orda.
”Industrin mår bättre med en S-ledd regering”, skrev duon.
De pekade på allt som är på gång i infrastrukturpolitiken – Norrbotniabanan, muddringen av Luleå hamn, satsningar på E10, förstärkningar av Malmbanan, nya pengar till vägunderhåll och annat som är av stor betydelse för den tunga industrin i norra Sverige.
Effektiva, moderna och miljövänliga transportsystem är helt enkelt en grund för att kunna frakta malmen, skogsprodukterna och stålet till kunderna i stora vida världen.
Viktig är också regeringens nyindustrialiseringsstrategi, som ligger helt i linje med kravet från på IF Metalls kongress 2014.
Då presenterade IF Metall tio krav för en nyindustrialisering av Sverige – och S-ledningen tog intryck.
I början av 2016 presenterade näringsminister nya Mikael Damberg (S) programmet en ”Smart industri – en nyindustrialiseringsstrategi för Sverige”.
Det är inte längre tal om att svensk industri är ”basically gone”, som dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) sa i Davos 2013.
Den rödgröna regeringen markerar tvärtom att Sverige ska utvecklas som industrination.
Spännande är även att se hur regeringen knyter ihop sina ambitioner att utveckla jobb och export med en mer aktiv klimat- och miljöpolitik.
Damberg understryker att innovationskraften och kompetensen hos svenska industriföretag behövs för att möta klimatförändringarna.
Skogsnäringen kan bistå med förnybara material och bränslen, fordonsindustrin med säkrare och mer hållbara transporter och informations- och kommunikationsföretagen kan bidra till för att göra samhället smartare och mer resurseffektivt.
Tyvärr skapar Dambergs och regeringens nyindustrialiseringsstrategi inga rubriker i de Stockholmsbaserade medierna. De verkar inte ha något större intresse för de industriella och ekonomiska värden som skapas i orter som Borlänge, Oxelösund, Sundsvall, Luleå eller Kiruna.
Programmet ”Smart industri” är dock ett tydligt exempel på att det skett en viktig omläggning av politiken efter regeringsskiftet 2014.
Denna aktiva industri- och näringspolitik är dessutom en förutsättning för att kunna utveckla Sverige som välfärdssamhälle.
Sveriges välstånd bygger på att det finns innovativa och framgångsrika exportföretag som kan sälja sina produkter i Europa, Asien och USA.
Statistiken bekräftar bilden. Industrin och den industrinära tjänstesektorn står för en femtedel av landets bruttonationalprodukt och 77 procent av det samlade exportvärdet.
Därför är det fel att ställa industri- och välfärdspolitik mot varandra. Tvärtom är det ena en förutsättning för det andra. Saker och ting hänger ihop.
Sverige behöver export- och skatteinkomsterna från industrin för att kunna finansiera bra skolor, äldreomsorg och vård.
Å andra sidan behöver industrin tillgång till bra utbildningssystem, god offentlig service, vägar, järnvägar, bredband och andra samhällsstrukturer för att kunna växa och utvecklas.
Om detta skrev IF Metall i sin debattartikel i NSD den 20 september – och om detta borde ännu fler tala om inför valet 2018.
Det spelar roll för näringslivets konkurrenskraft att Sverige har en regering som prioriterar investeringar i skolor, infrastruktur och andra samhällsfunktioner före stora skattesänkningar.
Just nu går det dessutom riktigt bra.
Inköpschefsindex, som speglar konjunkturen inom industrin, steg till 63,7 i september jämfört med 54,7 månaden före.
Enligt Swedbank och Silf, som tar fram indexet, anses ett tal över 50 tyda på tillväxt inom industrin.
Nu ligger alltså Sverige en bra bit över den nivån.