Jag visste redan innan jag skrivit den texten att den inte skulle mottas väl av vissa. För, som jag också skrev i gårdagens ledare, lever vi med våldtäktskultur. Själva kulturen vi lever i får oss att missta övergrepp för något helt normalt. Eftersom våldtäkter och övergrepp ligger i vår kultur blir det obekvämt att prata eller skriva om. Men att vara obekväm är ingenting jag räds för att vara.
Jag skrev gårdagens ledare just för att jag ville ha sagt att om någon, vilket jag givetvis inte hoppas, upplevt någonting i helgen som inte var okej, så är det viktigt att anmäla. Och jag vet att de exempel jag drog hänt alla tjejer någon gång, även om det inte skulle ha skett nu i helgen. Jag tyckte dock att det var bra tajming, eftersom det varit festival.
Jag drog några exempel ur mitt eget liv och egna interaktioner med män som på något vis fått mig att känna obehag och som på något vis fått mig att känna mig tvungen att vara dem tillags. De är exempel, och jag vet att det är inte lika hemskt som en överfallsvåldtäkt. Men till dig som vill relativisera, och som ifrågasätter hela begreppet “våldtäktskultur”: ibland skriver jag inte till dig.
Du som har problem med det, du möjligen en person som, om jag får generalisera en aning, är man. Du är inte bara sexistisk och rasistisk då och då, du tycker dessutom att just din åsikt är facit. Eftersom du lever i en verklighet där den röst du hör allra oftast är din egen så får du dessutom bilden av din egen åsikt som fakta bekräftad, eftersom du antingen gapar så mycket att ingen kan avbryta dig eller för att ingen orkar ta en diskussion med dig för att du är så jäkla jobbig.
En av kvällarna på PDOL kom några tjejer i min ålder fram till mig och frågade om jag var den jag är. Det händer att de som ogillar mitt arbete gör så, vilket är extremt störigt. Men de här tjejerna, de ville säga att de tyckte att det jag skriver är bra. En av dem hade dock inte läst ledarsidan och frågade sin vän vad jag gör. Kompisen svarade “Hon skriver det vi tänker”, och det är den finaste komplimang jag fått, för den säger mer än bara att jag skriver vettigt. Det är vettigt ur ett perspektiv som inte lyfts lika ofta som ovan nämnda stereotypa högljudda idiots perspektiv.
Men den här ledaren skriver jag till dig. Du som mailar mig med länkar till rasistiska “nyhetssidor”, som skriver i versaler, eller som kommer fram till mig när jag är ute och festar och ber mig gå hem och runka till Lenin. Du som bara rakt av inte vet vad du ska ta dig till över det faktum att en tjej arbetar på Piteå-Tidningen och varje dag formulerar åsikter som kommer från en antirasistisk, feministisk, och antikapitalistisk samhällsanalys som du inte ens vill röra vid med tång.
Denna ledare kan de där tjejerna plocka fram när de träffar dig. På krogen, på släktmiddagen, i fikarummet på jobbet. Om de inte orkar ta diskussionen, eller om de tagit den så pass många gånger att de inte orkar ryta ifrån. Eller om de bara behöver en till person som säger åt dig att skärpa dig.