Denna vecka går Sverige in i tiden av studentfirande. Alla som någon gång tagit studenten, åtminstone i modern tid, kan känna igen sig i den skräckblandade förtjusning det innebär att efter alla dessa skolår bege sig ut i det riktiga vuxenlivet och känna att framtiden är oviss.
Skräcken kommer just ifrån det. Skolan, om än man kanske är skolleds, är en trygghet. Hela ens liv har man haft sommarlov och sedan kommit tillbaka till hösten. Nu ska man istället ha planer till hösten, om det är att göra värnplikt, gå till folkhögskola, inleda universitetsstudier, eller jobba. Det är läskigt att inte veta, det är läskigt att känna press på att “lyckas”, och det är läskigt att behöva möta utmaningarna ensam istället för med sina kamrater.
Förtjusningen kommer förstås från den åtminstone upplevda friheten som stundar. Just den stunden då man springer ut, och när man sedan åker flak, och slutligen festar natten lång är underbar. Det är en blandning av glädje över att ha klarat skolan samt förväntan inför framtiden. Världen ligger framför ens fötter.
Men i år är det annorlunda. Världen ligger sällan framför någons fötter, men just i år är bokstavligen världen stängd. En ekonomisk kris stundar, som innebär att arbetslösheten riskerar att öka markant, och sämst förutsättningar att klara detta har förstås unga. Men detta är faktiskt inte tänkt att vara en text som analyserar världsekonomin just nu. Det denna ledare bara menar att förmedla är att det är riktigt trist att det inte kan bli de veckor av festligheter som hör till studenten.
För skräckblandad förtjusning utan att ha något att känna förtjusning inför blir helt enkelt bara skräck. Att ta studenten innebär för många att känna oro inför framtiden. Men då kan man väl åtminstone få festa till det och slippa den där oron just de här sista veckorna. Ibland behövs helt enkelt en rejäl fest.
Naturligtvis går det inte. Corona-läget är fortfarande allvarligt även om många länder lättat på restriktionerna tillfälligt. Men skulle svenska staten uppmuntra till kalas nu skulle vi snart vara i ett långt värre läge än vi redan är. Det går bara inte. Men det hindrar inte alla oss som någon gång tagit studenten från att känna djupaste sympatier för alla landets nittonåringar som längtat till den här tiden i flera års tid.