Att skriva på en socialdemokratisk ledarsida är att skriva om politik ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Att kommentera politiska händelser med “sossiga ögon” och rikta både kritik och applåder till alla politiker (sossar och icke-sossar) som sitter på makten att förbättra eller försämra samhället.
När det blir kris stannar världen upp. Så också politiken. Det är svårt att finna konflikter att kommentera, och på ett vis är det skönt. Det politiska samtalet, framför allt på riksnivå, består alltför ofta av smutskastning, käbbel och tjafs.
Nu hör man inte ett knyst från den politiska oppositionen på riksplan. Det senaste utspelet från något av de större partierna i oppositionen var väl när Jimmie Åkesson (SD) för några veckor sedan bestämde sig för att resa till Grekland och Turkiet för att dela ut flygblad. Ett tragikomiskt drag, kan väl samtliga känna så här i efterhand.
Men en intressant sak är att nyhetssajten Omni i veckan rapporterade att Socialdemokraterna som parti ökat i opinionen sedan krisen började, enligt en mätning av DN/Ipsos. Den kortfattade analysen man kan dra av det är kanske att när vårdfrågor hamnar högst på dagordningen (vilket många länge väntat på, redan innan smittan började spridas) så sympatiserar fler med Socialdemokraterna.
Man ska inte politisera en kris, och kanske är det därför så tyst från partier på högerkanten. Exempelvis Moderaterna. Eller så kanske de själva inser att deras politik inte har några vidare svar, åtminstone inte bättre svar än socialdemokratins, på hur staten bör agera under en vårdkris.
I Stockholms län gick vården på knäna redan innan corona-krisen inleddes och samtidigt väljer nu den moderatstyrda regionen att sälja ut hela sjukhus. Jämförbart hade ju varit att Region Norrbotten hade, istället för att ställa om Piteå Sjukhus till att bli intensivvårdscentrum för smittdrabbade, sålt Piteå Sjukhus. Om Moderaterna i Norrbotten lagt det förslaget hade det varit ramaskri nu.
Förrutom just de specifika vårdfrågorna uppfattar, åtminstone den inbitna sossen, att folks generella inställning till samhället och dess utmaningar, blivit mer sossiga. Visst, statsminister Stefan Löfven (S) har väl förhoppningsvis den ideologiska idén om att samhället är en gemenskap och att man ska hjälpas åt även när det inte är kris, men nu implementeras dessa idéer hos de allra flesta svenskar.
Runt om i landet sker lokala insatser för att hjälpa de i riskgrupp att handla mat. Folk som har möjlighet att stanna hemma gör det för att minska smittspridningen. Företagen samarbetar och medborgarna handlar lokalt för att stötta det lokala näringslivet. De fåtal som inte tar hänsyn till andra skammas och kallas egoister. Det är härligt. Kris är tråkigt, men det är ju skönt att i vägvalet mellan egoism och gemenskap så väljer de flesta svenskar att samarbeta och tackla problemen som Stefan Löfven sa: Tillsammans.
Vi får se när denna kris är över, och den kommer utan tvekan ha en påverkan på hur vi i framtiden ser på samhället och politiken. Men en sak är säker. I tider av kris blir vi alla sossar. Och de som inte erkänner detta tystnar helt enkelt. Vilket gör det politiska samtalet lite fattigare, men också mindre tjafsigt.