Tajmingen är onekligen dålig för den alltmer skavande Alliansen. Talmannen motiverar valet att ge moderatledaren uppdraget med att Ulf Kristersson leder den “konstellation” som avsatte tidigare regering. Alltså: konstellationen allianspartierna ihop med Sverigedemokraterna.
Jan Björklund (L) har tidigare meddelat att om en Alliansregering inte har stöd från Socialdemokraterna, utan måste förlita sig på stöd från SD, så spricker Alliansen. Björklund tänker inte ge SD inflytande över en Alliansregering.
Stefan Löfven (S) har tydligt sagt nej till att bli stödparti åt en alliansregering. Med rätta. Socialdemokraterna är Sveriges största parti, och de rödgröna är tillsammans ett större block än vad Alliansen är.
Att Ulf Kristersson fått uppdraget av talmannen handlar antagligen om, delvis det talmannen själv säger, att Kristersson leder den konstellationen som avsatte nuvarande regering. Men det handlar därtill lika mycket om att Stefan Löfven uttryckligen sagt till talmannen att det inte går att bilda en socialdemokratiskt ledd regering i dagsläget. Vilket är en korrekt analys.
Ulf Kristersson däremot vill gärna försöka bilda regering, varpå han också givits uppdraget. Men en Alliansregering kommer falla sekunden det rödgröna blocket inte stödjer denna, och regeringen därmed måste förlita sig på SD, något Jan Björklund och nu även Annie Lööf varit tydlig med inte kommer att hända.
Att Annie Lööf säger att hennes andrahandsalternativ är en samlingsregering med mittenpartierna är ett stort steg för den liberala centerledaren som tidigare sett valet mellan S och SD mindre behagligt än att välja mellan kolera och pest.
Trots att det för stunden känns tryggt att de liberala partiledarna inom Alliansen tar avstånd från Sverigedemokraterna, gör det inte uttalandet mindre märkligt. Annie Lööfs andrahandsalternativ? Det är hennes enda alternativ!
Så som media, och givetvis även sossarna själva, framställt det så är en samlingsregering Stefan Löfvens förstahandsalternativ. Så är det självfallet inte. Socialdemokraternas förstahandsval hade varit att bilda regering ensamma.
Andrahandsvalet för sossarna hade varit att styra med MP. Tredjehandsvalet hade varit att ta in även V i den ekvationen. Och så vidare. Det hade gått, om de rödgröna samlade majoritet i riksdagen. Vilket de inte gör. Stefan Löfven är realist, och har därför sedan valdagen varit tydlig med att det bästa vore en bred mittenregering.
Det är det som är skillnaden mellan Löfven och allianspartiledarna. Han har redan matematiskt räknat ut (vilket inte är svårt) att om inget block har majoritet måste man hjälpas åt över mitten för att kunna ta ansvar för Sverige.
Annie Lööf lever fortfarande i en drömvärld där Alliansen på något magiskt vis ska få regeringsmakten trots att de är det mindre blocket varav inget har majoritet. Först när detta regeringsalternativ faller, vilket det såklart kommer att göra om inte hon och Björklund ändrar sin inställning till SD, kan hon tänka sig att ta Löfvens utsträckta hand.