Högerregeringen skär ned anslaget till arbetsmarknadspolitiken med 1,5 miljarder kr i statsbudgeten för 2023. Dessutom plockar den bort 20 000 utbildningsplatser från det så kallade Kunskapslyftet.
Det är minst sagt osmart jobb- och konjunkturpolitik i ett läge när arbetslösheten är på väg uppåt, enligt alla prognoser, inklusive regeringens egen finansplan. Då behövs ökade – inte minskade – insatser för dem som drabbas av arbetslöshet.
"När det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden så ska det vara högkonjunktur i utbildningssystemen", sa kloke Allan Larsson (legendarisk AMS-chef 1983-1989 och finansminister 1990-1991).
Filosofin var lika enkel som genial. Det är bra att människor använder perioder av arbetslöshet för att förkovra sig, höja sin kompetens och delta i en arbetsmarknadsutbildning istället för att bara gå sysslolösa.
Det ökar deras möjligheter att få jobb när konjunkturen så småningom vänder samtidigt som det bidrar till att höja kunskapsnivån inom svenskt näringsliv.
Den nya regeringen har dock en annan syn. Den drar ned istället för att satsa.
"Vi hittar inte ens ordet arbetsmarknadsutbildning i budgeten", konstaterar LO:s ordförande Susanna Gideonsson.
Vi vet dessutom att det finns en stor grupp som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden, oavsett konjunkturläge.
Antalet inskrivna arbetslösa som varit utan arbete i tolv månader eller mer var i september drygt 154 000 personer, enligt Arbetsförmedlingen.
Det var en nedgång med 32 000 personer jämfört med samma månad 2021, vilket var ett steg i rätt riktning. Men det innebär att det fortfarande kvarstår ett stort antal individer som har svårt att få plats på den ordinarie arbetsmarknaden.
I många fall är det människor som har behov av subventionerade anställningar och olika former av åtgärder för att överhuvudtaget ha en chans på arbetsmarknaden. Det kan handla om beredskapsarbeten, gröna jobb i skogen, extratjänster i äldreomsorgen eller liknande lösningar.
"AMS-trams, hittepåjobb och pysselsättning", brukar högern kalla sådant. Men det är bättre att människor, som svårt att få plats på den vanliga arbetsmarknaden, erbjuds någon form av offentligt subventionerad sysselsättning än att de bara uppbär försörjningsstöd.
En sådan politik kostar en slant för statskassan. Men det har även ett högt pris när många hamnar utanför. Det innebär både sociala och ekonomiska påfrestningar för det svenska samhället.
AMS-politiken under Allan Larssons glada dagar på 1980-talet hade säkert sina brister men den rymde även många styrkor och förtjänster.
Det går inte att lita på att marknaden ska fixa allt. Samhället måste ta ett ansvar för dem som av olika skäl har det tufft på arbetsmarknaden.