Nu sitter de utanför Westminster Palace. En del fikar, andra håller mer eller mindre förberedda tal. Någon sjunger. Under tiden jag är där räknar jag till fyra personer som går omkring barfota. En man går omkring med en noshörningsskalle i papier mache på huvudet och en skylt det står ”vart har alla blommor tagit vägen?” på.
Ett par demonstranter har klättrat upp i de höga träden framför parlamentet. De dinglar med benen från sina hängmattor. "Hur länge har ni suttit där uppe?" ropar en kvinna och kisar upp mot lövverket. "En vecka!", hörs det från trädtopparna. "Okej, vill ni att jag skickar upp lite apelsiner?"
Stämningen är god, trots att det lilla torget är omringat av hundratals poliser i neonvästar. Ibland hörs polishelikoptrar smattra ovanför oss. De går inte att se genom de tjocka gråa molnen. För en vecka sedan var Greta Thunberg här. Den svenska klimataktivisten talade både inför demonstranterna och det brittiska parlamentet.
I talet till politikerna sågade Thunberg Storbritanniens hantering av klimatkrisen. I brist på reaktioner frågade hon iskallt: "Hör ni mig ordentligt? Är min engelska okej? Man börjar ju undra." Politikerna skrattade nervöst. Snart måste de börja lyssna.
Klimatprotesterna i London har blivit allt mer intensiva. I tisdags limmade 13 demonstranter fast sig mot varandra och väggarna utanför Londonbörsen. I flera timmar blockerade de ingångarna med plakat där det stod ”klimatkris” och ”det går inte att äta pengar”.
I samma veva slängde sig hundra personer ner på golvet på Londons naturhistoriska museum. De spelade döda som en protest mot utrotningen av djurarter och hotet mot den biologiska mångfalden. En halvtimme låg de stilla under det stora blåvalskelett som hänger från museets tak. På foton från aktionen ser människorna på golvet mest ut som en stor heltäckningsmatta.
Protestgruppen som leder demonstrationerna heter Extinction rebellion, ungefär ”uppror mot utrotningen”, och grundades för ett år sedan. Sedan dess har de hunnit med en del – bland annat att hälla ut hinkvis med låtsasblod på gatorna utanför det brittiska parlamentet och att visa rumporna inne i parlamentet under en debatt.
Visst är det lite fånigt att lägga sig på golvet på ett museum, för att inte tala om att visa rumpan i parlamentet. Det är inte heller helt solklart hur det hjälper klimatet att klättra i träd. Och det är synd att 10 000 poliser har behövt hålla reda på demonstrationerna i London.
Men det är också en lättnad att det absurda i klimatkrisen äntligen börjar synas på gatorna. Vi vet att jorden kommer gå under, ändå är det allt för enkelt att fortsätta som vanligt, gå till jobbet och köpa en flygbiljett till sommarsemestern.
Att så många demonstrerar, miljontals barn skolstrejkar och en och annan demonstrant limmar fast sig vid något, signalerar åtminstone att något är fel. En naken rumpa här och där kan leda till uppvaknandet.